Vinden har, ja kanske inte vänt, men i alla fall lagt sig. Jag har redan tidigare beskrivit hur man kan använda spelteori för att beskriva Partiet – det pågår ett minussummespel och i ett sådant ser man alltid prov på överlevnadsbeteenden. Kämparna vet vad som gäller – några av dem kommer att bäras ut från arenan. Nu är stillheten total. Om exakt en vecka samlas Socialdemokraternas Förtroenderåd i riksdagens andrakammarsal – för att välja ut de som skall välja ut den minst osannolika kandidaten till partiledarposten. Någon sannolik kandidat i bemärkelsen att denne kan väntas attrahera stora väljargrupper har inte identifierats, utan Partiets strategi är nu att lägga vad vi inom Rörelsen brukar kalla en Stop-Loss Order – sälj ut ideologiska tillgångar när de nått en viss nivå för att undvika massiva förluster.
Kämparna står tysta och stilla nu – i kanten av arenan. Vapenskramlet har upphört. Ingen vill utmana ödets makter, dvs Förtroenderådet. Vem av dessa orädda stridsmän (förlåt, stridspersoner) skall få bli Partiets förkämpe? Vem kommer att ha en möjlighet att bromsa Partiets fall? Dags att summera läget inför slutstriden.
Vi har Stefan Löfvén, som inte skulle attrahera nya väljare, men i alla fall skulle hålla ordning på de medlemmar som Partiet har kvar.
Partiets egen- om än inte fullt lika välartikulerade – Lev Trotskij i form av Veronica Palm kan däremot attrahera väljare på vänsterflygeln – men dessvärre förlora desto fler bland den urbana medelklassen.
En annan kandidat som förstått vikten av vi undviker trängseln på mittfältet och erbjuder ett konkret vänsteralternativ är Ylva Johansson. Även hon kan erbjuda Partiet möjligheten att motverka medelklassifieringen och det orimliga fokuset på storstadsväljarna.
Bland de som helt vill skrinlägga idén om valseger 2014 har Lena Sommestad framträtt som en stark kandidat för retrospektion och nostalgi.
En kandidat som varit så omöjlig att han blivit möjlig är Per Nuder. Efter en tids frånvaro från det allmänna medvetandet återkom han och gav oss alla den där känslan av att ”så dålig som vi minns honom är han ju faktiskt inte”. Per har beklagligt nog bättre saker för sig än att sätta på sig partigrimman.
Känd och uppskattad bland allmänheten är Mikael Damberg, som har varit aktiv i lokalpolitiken i den intetsägande kranskommunen Solna, har arbetat för Thage G Peterson och är son till en tidigare partikassör. Han har dessutom den vinnande egenskapen att ingen minns hur han ser ut – så att man inte i efterhand går och retar upp sig på honom.
Bland de mer osannolika bland de ovilliga återfinner vi Bodström – som gärna blir partiledare, bara det inte kräver att man bosätter sig i Sverige.
Sedan har vi ledande socialdemokrater som i likhet med Morgan Johansson är mer optimister än kandidater, men vilka i alla fall följer en gammal god socialdemokratisk tradition denna eftervalstid – att skylla allt på Östros!
DN/Synovate rapporterar idag att många vill ersätta Ingvar Carlssons kronprinsessa Mona med kronprinsessan Victoria – vilket skulle vara det kanske allra starkaste alternativet för Partiet. Till skillnad från de flesta andra kandidater har Victoria inte redan hunnit säga nej. Om Victoria blir partiordförande minskar dessutom ungdomsarbetslösheten i den kungliga familjen – som idag är ofattbara 100 procent!
I kanten av arenan lurar Sven-Erik Österberg – som mycket väl kan stå som segrare mot slutet om alla de andra kämparna tar kål på varandra.
Dessvärre finns det på denna lista över tänkbara kandidater ingen som kan bromsa Partiets fall – än mindre vända det till uppgång – vilket tydligt visar på vad jag alltid har hävdat: Politiken måste gå före person! Den osunda personfixeringen måste upphöra. Mitt förslag till Förtroenderådet är därför att vi utser Olof Palme till partiledare. Men inte den trötte Palme från 80-talet som baxat löntagarfonder tillsammans med Kjell-Olof Feldt, utan den unge, nykläckte studenten Palme, som med energi och nyfikenhet i efterkrigstidens Europa såg möjligheten till en bättre värld!
Partiet behöver föryngras – vem är bättre skickad att leda detta arbete än den unge Palme?
Sven-Erland - insikter från partikansliet på Sveavägen 
En sådan stjärnkavalkad! Jag är övertygad om att Partikongressen i mars kommer att komma fram till ett eller annat beslut. Men det här med Palme är ju sensationellt! Jag hade själv ett liknande problem som Palme för snart 2000 år sedan, då jag avled under våldsamma och tragiska förhållanden. Men då ordnade min Fader det så att jag återuppstod efter bara några dagar, och sedan dess har levt i relativ välmåga. Jag ska höra med pappa och se vad han kan göra. Återkommer!
Ja, eventuellt skulle ett gudomligt ingripande kunna rädda Partiet.
Upp med morrhåren, Sven-Erland! Hav tröst i att oavsett hur Partiledarvalet i mars avlöper, så är den Yttersta Dagen nära. Då kommer Rättvisan att segra och Socialdemokratin återuppstå, med Solidariteten på sin högra sida. Den otrogna medelklassen, som vänt sig bort från Alla Goda Gåvors givare, kommer att straffas i Skärselden. Vi som hela tiden insett och predikat Socialdemokratins moraliska överlägsenhet, kommer att belönas med väl tilltagna avgångsvederlag.
Trots att du ibland uttalar dig på ett sätt och har levnadsvanor som tyder på att du snarast är en sådan där obehaglig liberal så vill jag ändå att du tydligt och klart säger NEJ till att du vill bli partiledare. Så kan vi i Partiet kan få en media och kommunikationskunnig ledare.
Det råder ingen som helst tvekan om att jag kategoriskt säger nej till att bli partiledare. Om inte valberedningen frågar förstås.
Tack för din uttömmande och insiktsfulla genomgång av några av kandidaterna! Jag antar att vi får en lika lång lista av dig på nya kandidater varje dag fram till Förtroenderådets möte om en vecka, så att åtminstone några procent av alla föreslagna kandidater hinner nämnas. Inte minst är det ju bra för din framtida karriär att så att säga i förväg haft ett öga på rätt kandidat, vem det än blir.
Men jag bugar mig för ditt eminenta förslag att lyfta fram den unge Palme. Så självklart! Så inspirerande! Så progressivt!
Ja, jag har svårt att se en bättre kandidat än Palme.
När det gäller att träffa rätt i gissningar om partiledare så kommer Sven-Erland, med post-situationell prognos, naturligtvis att kunna säga ”vad var det jag sa”
Vi drabbas nu av den vargavinter som Anders Borg förvarnat om. Och ändå verkar han och regeringen stå där alldeles handfallna. Det råder som Sven-Erland framhåller, stiltje och tystnad i vår en gång så stolta rörelse. Kanske gynnar det gamla märken som Sven-Erik Österberg. Kanske inte. Allt kan hända. Stefan Löfvén seglar plötsligt upp som ett alternativ. Men jag fasar för att LO och Metall ska kollektivansluta oss alla fritänkare. Till råga på allt – har affischmakaren Harald Ullman – vaknat till liv och varnar för vad som kan hända, om Veronica Palm blir partiledare. Synnerligen olämpligt att utdela en taskspark mot en kvinna. Spegel, spegel på väggen där… upprepar den inkallade valberedningen. Men nu har nya rykten kommit i svang, som kanske Sven-Erland kan kolla upp. Jan Björklund och Mikael Damberg låste in sig i enrum och fick inte störas. Det är klart att detta väcker uppseende mot bakgrund av kommande film med Björn Kjellman i huvudrollen som folkpartist. Vad sker i det fördolda? Kan vi vänta oss en kommande fusion S + FP eller möjligen en framtida koalition.
Herregud, Sven-Erland – igår på kyrkbacken efter Högmässan hörde jag det mest illvilliga slidder sladder om Bodström. Det var så snaskigt att Kungen framstod som en korgosse – jag vågar inte ens skriva allt vad folk stod och berättade att de hört från ”säkra källor på Partikansliet”. Jag svalde hårt och tänkte att jag måste vända mig till MIN säkra källa på Partikansliet när jag kommer hem och få bekräftat att det bara är elakt skvaller och förtal och att Bodström dementerar..?