En ärlig och öppenhjärtlig betraktelse

Söndag. Mitt nyckelkort är fortfarande inaktiverat. Som ni trogna läsare vet så utgör detta inget praktiskt problem för mig, men nu när jag ändå står utanför Partiet så tänkte jag skriva en ärlig och öppenhjärtlig betraktelse om Juholt, vår Partiordförande!! En medarbetares avbön. Nej, kanske inte avbön. En medarbetares avlöning. Nej, det lät inte heller bra. En medarbetares djupt kända förtroende för vår Partiordförande i alla fall:

Jag skulle vilja inleda med en kritisk analys av Juholt, vår Partiordförande!! som skribent. Han är överlägsen som exempelvis deckarförfattare. I kombination med att han besitter förmågan att kasta upp en mängd bollar i luften innebär detta att han skapat otaliga mästerverk för byrålådan under den sk Döda Timmen (egentligen för USB-minnet, men jag är inte säker på att Håkan vet vad det är). Som han själv ödmjukt konstaterar: ”jag är vansinnig och beslutsför” och har, ”en förmåga att hålla på med allt på samma gång”. Han visade mig synopsis till sin senaste deckare:

Någon dör, den medelålders manlige kommissarien är vemodig och alkoholiserad och lyssnar på opera, förlåt Elvis. Den unga kvinnliga kriminalinspektören visar sig inte alls vara mycket duktigare än grabbarna, åtminstone inte duktigare än den snabbtänkte medelålders manlige kommissarien. Polisen är drabbad av nedskärningar, de fattiga barnen lider – det är ett nytt samhälle vi lever i. Mördaren hittas slutligen, efter det att den manlige kommissarien storsint och överseende lärt upp den kvinnliga kollegan, vilken fått en nästan utomkroppslig upplevelse – men läsaren lämnas med en känsla av att ngt ändå är fel i samhället.

Juholt, vår Partiordförande!! är vidare oerhört populär bland kvinnorna – åtminstone medelålders kvinnor på landsbygden – och fick fler svar på sin kontaktannons än landsbygdsminister Eskil Erlandsson!

Han har också visat sin simultankapacitet inom utrikes- och säkerhetspolitiken: Han har lyckats företräda varje uppfattning samtidigt som högern bara mäktat med en enda!

Juholt, vår Partiordförande!! är lojal mot medarbetare och kollegor: Han har till exempel redan belönat försvarsutskottets nye ordförande Peter Hultqvist för hans stöd vid kuppen, förlåt medlemsengagemanget, mot Mona – genom ivriga lappkast i Libyenfrågan.

Det uppstår ett tomrum när Juholt inte är närvarande.

Hans långa erfarenhet på ledande befattningar är väl känd – vilket nyligen bekräftades av förrädaren Bodström ”jag har träffat honom vid några tillfällen de senaste åren”. Juholt, vår Partiordförande!! har de egenskaper som krävs av en statsman och global ledare. Jag tänker på bilden av The Joint Chiefs: man skulle ha svårt att se Juholt i den föreställning vi har av ett ”situation room”, med honom fladdrande med händerna över glasskärmar med strategisk information – men vi har i inga problem att visualisera honom där i verklighetens beslutsrum, i de pösiga fåtöljerna, den intetsägande tapeten, med en kopp uselt kaffe och en enorm doughnut framför sig.

Juholt-effekten är här för att stanna! Eller i alla fall att få Partiet att stanna. Monas flört med högersossarna och klassförrädarna har stampats ihjäl som ett oönskat småkryp på hotellrummet i Istanbul. Jag höjer armarna i luften här på mitt rum på kansliet, knyter händerna och sjunger Internationalen högt för mig själv. (eller Internetionalen som Monica Green föreslagit som namnbyte)

Kampen fortsätter!!