Sven-Erlands nyårskrönika

2011 går mot sitt slut, vi vänder oss bakåt och betraktar det år som gått. Det mest händelserika året för Partiet på länge. Jag inledde förra årets nyårskrönika med:

Redan igår tänkte jag skriva min stora nyårskrönika – men insåg att Partiets 2010 varit så…. fyllt av tråkigheter. Det fanns inte mycket glädje för en progressiv kraft i att minnas de 12 månader som passerat. Jag bestämde mig för att strunta i det gångna året – och i stället skriva om det kommande: Det 2011 då vi i Partiet skall förnyas men inte förändras!!

Vi kan konstatera att 2011 varit ett framgångsrikt år. Ett glädjens år då vi fick en ny Partiledare som gav en nystart och ny energi till S. Partiet har uppfyllt sina nyårslöften – att förnyas men inte förändras. En hel del nytt har kommit in, men inget har förändrats.

Sven-Erland utesluten

Mitt starkaste personliga minne var min uteslutning i januari. Vem i Stockholms Arbetarekommun som anmält mig till till Uteslutningskommittén fick jag aldrig klart för mig, men det kan inte vara Veronica Palm. Hon har alltid stöttat mig och sagt ”jag håller på dig, Sven-Erland” när vi träffats.

Det var då jag bestämde mig för att formulera en fri, oberoende och progressiv politik för Partiets förnyelse. (Varför då, när du är utesluten kanske några av er undrar. En gång sosse, alltid sosse. Vi Partitrogna älskar att bli tilltufsade. Någon gång blir man insläppt i värmen igen).

Mitt politiska program tog ställning mot den anpasslighet och inställsamhet mot den urbana medelklassen som rådde under årets början. En attityd som jag fann både felaktig och osolidarisk: Det viktiga inom politiken kan aldrig vara röstmaximering och anpasslighet, utan att vi står fast vid våra värderingar. Partiet måste åter till 50-talet, åter till en solidarisk politik för breda grupper av textil- och varvsarbetare!

Ny Partiledare

Partiet får i Juholt en ledare som förstår kulturens betydelse. Konsten och politiken kan gå hand i hand - och dela synen på framtiden med Moderna Museet.

Mot slutet av mars började spänningen stiga. Mitt interna arbete med att få Partiet att förnyas men inte förändras hade rönt framgång. De nyliberala tongångar som hörts från högersossarna hade tystats.

Den 25 mars inleddes det stora återtåget! 351 sant progressiva kämpar – dvs offentliganställda – samlades för att göra upp räkningen med högerregeringen på Partiets extrakongress.

Håkan Juholt valdes under stort jubel till ny Partiordförande på lördagseftermiddagen. På lördagskvällen hölls den stora segerfesten – alla progressiva krafter jublade till schlager och rock-musik från Rörelsens storhetstid – ingen musik skapad efter 1976 tilläts förstöra stämningen!

Många anklagar Partiet för att blicka bakåt- men allt var inte bättre förr. Till exempel är nostalgin mycket bättre idag!

I Stockholm Waterfront var segervittringen stark. Ute på Stockholms gator fanns den urbana medelklassen, alltid lika löjeväckande i sina märkeskläder, som försökte låtsas som om ingenting hänt, som om inte tidvattnet vänt – som om inte Juholt inlett återtåget. Teppanyaki-hällarna hade hamnat i det trendmässiga bakvattnet och såväl Söderbor som villaägare i Södra Ängby försökte intala sig att helgens stora tilldragelse var releasen av iPad 2.

Kalmar-distriktets SSU-ordförande Emma Frost hade under extrakongressnatten en utomkroppslig upplevelse. "Jag kände mustaschen mot min kind när han kramade mig" uppger hon.

Jag stötte på Den Store på Torp som lättad kommenterade Juholts stora tal med orden: ”Du förstår Sven-Erland, det är ju inte så lätt för någon med 2-årig social linje från gymnasiet att någonsin bli som påläst som jag – som alltid är bäst påläst och dessutom doktor. Han har rätt patos, grabben, men fakta, Sven-Erland, det är med fakta man plattar till borgarna i debatten. Och journalisterna. Men det är inte så svårt – de är aldrig pålästa.”

Själv gratulerade jag Håkan under kvällen och kommenterade hans tal: ”Blandekonomi – vilket genidrag. Håkan, j*vlar vad vi skall festa i natt!”

Emma Frost, SSU-ordförande från Kalmar klättrade under natten upp på ett bord, höjde händerna mot…ja, om det var mot himlen eller mot den stora bilden av Olof Palme som hamnat på sned vid ena kortväggen skall vara osagt….och utropade: ”Jag har en utomkroppslig upplevelse”.

Juholt, vår Partiordförande!! avrundade dagen därpå extrakongressen med att bekräfta att han tar med sig fyra uppgifter:

  1. Barnfattigdomen har ingen plats i Sverige – ett program ska tas fram. Här skall vi drämma alliansväljarna rejält i huvudet: De vill se fattiga barn kastas ut på gatan för att tjäna några futtiga hundralappar. I den mån pengarna ens betyder något för dem, sannolikt vill de göra andra människor illa av ren ondska. Se till att denna moraliska underton tränger igenom i argumentationen: Alliansen är onda och vill se ett hårt samhälle – följaktligen är de som röstar på dem stadda i moralisk förruttnelse.
  2. Vi tar initativ till en översyn av pensionssystemet. Och borgarna ska med.Här är jag osäker på vad Juholt avsåg – sannolikt menar han initiativ, hellre än initativ. Idén är hursomhelst lysande – vi låtsas sitta i regeringsställning och kräver av regeringen att de skall anpassa sig till vårt förslag – vad det nu blir – och säger ”du är dum” vad de än svarar.
  3. En genomlysning av den senaste tidens avregleringar – huruvida de har uppnått sitt syfte. Svaret är redan givet: Så f*n heller! Det räcker att låta Ardalan granska saken en tisdagseftermiddag.
  4. En översyn av skattesystemet. Här visar Juholt sin retoriska styrka – ”höjning” ersätts med ”översyn”.

Vi satt under söndagen, fyllda av tillförsikt, och planerade vilka verksamheter som Partiet skulle påreglera.

Bin Ladin och Den Stores oro

Jag har lärt mig att respektera den Stores på Torp politiska fingertoppskänsla, men i mars började jag tvivla. Han yrade om att ”alla som är minsta pålästa vet att USA har Usama bin Ladin liggande i ett av frysrummen i Langley – insvept i bacon”. Jag tänkte att GP har börjat tappa greppet därute på Torp. Har han blivit någon slags privatspanare nu också?

Borgarpressens första attack

Det han bara gå någon dag så inledde borgarpressen sin Hata Håkan-kampanj. Typiskt borgarpressen att förstöra den fina stämning som rådde i Partiet efter Håkans tal. Åsa är baske mig ingen fifflare! Eller jo, det är hon visserligen – men hon är ingen offentlig person. Det är ingen som har med att göra hur mycket hon lurat sin arbetsgivare på.

Var finns solidariteten?

Redan några dagar efter den så upplyftande extrakongressen möttes vi i Partiet av ytterligare exempel på hur långt högerns nedrustning av landet gått: ”Sådana samtal ska givetvis vara blocköverskridande” uppgav Sture Nordh, TCO, om Juholts, vår Partiordförande, pensionssamtal. ”Ska vi sitta ner och diskutera pensionsfrågor gör vi det med alla partier och inte med ett” menade Sacos Anna Ekström.

När Partiet kallar till överläggningar skall facken komma springande, förstår inte de fackligt aktiva det? Jag ställde mitt hopp till TCO:s kommande ordförande Eva Nordmark.

En filosofs syn på valfrihetstalibanismen

Valfrihetstalibanismen har gått långt – men vi socialdemokrater har bekämpat den under vår Partiordförandes ledning. Jag minns detta inlägg om valfriheten ur en filosofs perspektiv – hur olämpligt och onaturligt det fria valet är för oss människor.

Att ta makten i ett Parti

Juholt hade valts både formellt och med acklamation vid extrakongressen, men han var själv en maktspelare och kuppmakare och var därför oroad över att så många Mona-trogna fanns kvar i ledningen. Han kom till mig: ”Sven-Erland, nu har jag lyckats bli av med nästan alla de gamla lågoddsarna för partiledarposten. Östros fick stå där med sin enda ros och skämmas. Ibbe har jag lyckats ersätta med det mest lättstyrda fruntimret som står att finna i Stockholm. Men hur tusan skall jag bli av med Sven-Erik Österberg?”

Jag förklarade: ”Ingenting är lättare. Att göra sig av med motståndare i striden om makten, utan att framstå som småsint, har aldrig varit enklare än nu. Du skall naturligtvis hävda att det behövs en kvinna till i ledande position, eftersom det finns så många män i Partiledningen. Sven-Erik är uträknad före kvällen”.

1 april – skämtandets tid

Den 1 april sökte jag igenom tidningarna för att hitta aprilskämten. DN var allra enklast. Att beskriva Partiets nya politik som skåpmat blev nästan roligt i sin orimlighet:

Juholt säkrar genast folkets förtroende

Juholt, vår Partiordförande har fört in kraft och energi i Partiet, vilket genast märks i form av ökat förtroende hos folket. Håkan har inte bara tagit extrakongressen med storm – förtroendet hos väljarna är redan högre för honom än det var för Mona för ett år sedan.

Bostadsmarknaden

Vi socialdemokrater har högre ambitioner för bostadsmarknaden i Stockholm. Vi utlovar kommunala andrahandsförmedlare.

Bostadsmarknaden har blivit en stridszon under året. Vi utlovar väljarna och den urbana medelklassen fortsatt socialdemokratisk bostadspolitik. Det började redan i april, när högern ville kasta ut de fattiga barnen på gatan.

Vi socialdemokrater svepte som en segrande vind över Stockholm. Juholt kunde redan i sitt sommartal lova stockholmarna fortsatt socialdemokratisk bostadspolitik. En given valvinnare!

I augusti fortsatte Kampen: Inte bara stockholmarna i allmänhet, utan studenterna i synnerhet, skall få dra fördelar av den socialdemokratiska bostadspolitiken! Ta exempelvis problemet att ”andrahandsuthyrning sker ofta helt fritt, utan kontroll av seriositet och lämplighet hos uthyrare.”

Tänk er själva, en marknad där lägenhetsinnehavare och bostadsägare på egen hand tillåts hyra ut sina bostäder – utan offentlig kontroll eller inblandning. Partiet pekar på den enda rimliga lösningen: Vi vill ha en kommunal förmedling av andrahandskontrakt.

Kampen fortsatte under hösten. Veronica Palm är en av de Partikamrater som med en passionerad glöd lovat stockholmarna utökad socialdemokratisk bostadspolitik. Hon har klargjort Partiets ståndpunkt: ”I högerns Sverige får plånboken avgöra var man bor, men i den sociala demokratins Sverige är det rättvisa och kötid som råder. Bostadskön är det enda instrumentet för en solidarisk fördelning av bostäder. Unga människor har rätt att veta att deras köande inte visar sig vara förgäves som en följd av högerns utförsäljningar – att kötiden har ett värde även när de blivit gamla och sjuka”.

De fattiga barnen

Det kanske allra starkaste personliga minnet under året var en påminnelse om hur barnfattigdomen breder ut sig i Europa. Högerregeringar styr hela kontinenten – och det sker sociala förändringar som bara vi progressiva, med vårt osvikliga känsla för orättvisor, kan uppfatta. Inget är heligt – barnen skall inte ens få en glass.

Våra oegennyttiga hjältar

Jag kunde den 9 april skänka en tacksamhetens tanke till de oegennyttiga hjältar som samlats i ABF-huset för att diskutera förnyelsestrategin för Socialdemokraterna i Stockholm. Veronica Palm inledningstalade – Partikamraterna befann sig i ett rus av lycka.

Hur får vi hem Bodström?

Vi var många som saknade Bodström under året. Kanske hade hans uppgivenhet och ovilja att återvända till hemlandet inte bara med högerns hårda samhälle att göra – kanske kände han sig dyster över de usla recensioner hans deckare fått i svensk press.

Jag valde därför att i april skapa ett homage till Bodström. Det är inte svårt att förstå kritikernas missnöje: Deckarförfattare är generellt sett mycket ineffektiva i sin hantering av språket. Bodström är dessutom som politiker van att använda onödigt många ord för att förklara det uppenbara. Som hårdkokt deckarförfattare måste man ha ett mycket mer kondenserat språk. Mitt homage var ett synopsis till Thomas nästa bok:

Någon dör, den medelålders manlige kommissarien är vemodig och alkoholiserad, den unga kvinnliga kriminalinspektören visar sig vara mycket duktigare än grabbarna, polisen är drabbad av nedskärningar – det är ett nytt samhälle vi lever i. Mördaren hittas slutligen, efter det att den manlige kommissarien befunnit sig i livsfara och räddats av den kvinnliga kollegan – men läsaren lämnas med en känsla av att ngt ändå är fel i samhället.

Juholts löften om på- och återreglering

Vi var under våren många som tänkte på Håkans löfte om återställare inom alla avreglerade marknader – vi kände oss som barn i en godisbutik. Var skall vi börja efter valsegern 2014?

Min egen favorit är taxi. Dagens unga vuxna, den mest söndercurlade generationen någonsin – 80-talisterna – har ingen aning om hur det var förr. I det nostalgins triumftåg som Partiet inlett hoppas jag att taxi är en av de näringar som påregleras först. Jag tänker med kärlek på alla de lördagar man stått med en gammal kobralur i handen – och hört solidaritetens budskap: taxi var god dröj. taxi var god dröj. taxi var god dröj. Var god dröj. Dröj. Dröj. Dröj. Dröj…..

Juholts paraply – i solen, för de som står i regnet

En dag kommer medelklassen att sakna paraplyet som skyddar dem.

Även i Tyskland blåser högerns kalla vindar kallt. Det går visserligen utför för den tyska högern – men den otacksamma medelklassen vänder sig inte tillbaka till Partiet, utan föredrar ännu fler vindsnurror och röstar på miljöpartiet. Precis som i Sverige så förstår inte den tyska medelklassen sitt eget bästa.

Vid ett av mina besök i Berlin försökte jag hjälpa en utsatt stackars äldre dam: Jag hade bara mitt spruckna gamla paraply, men jag delade det så gärna – höll upp det ovanför damen. Men hon försökte bara slita sig loss.

Jag höll fast i hennes kappa och förklarade ”Dies ist das schwedische Modell – ein Staat auf Solidarität aufgebaut. Die sogenannte Juholt Modell.”

Men damen – förblindad av högerns skattesänkningar (nåja, höjningar i Tyskland, men ändå) – svarade vresigt ”unge man, vad håller ni på med – det regnar inte ens!”

Den urbana medelklassen förstod inte styrkan i Juholts retoriska figurer, men en dag kommer regnet – och då kommer medelklassen att ångra sig!

Det behövs nytänk i skattepolitiken

Vi kan alla vara eniga om att det behövs nytänk i skattepolitiken – nya fräscha idéer till höjd skatt som inte strax genomskådas och förkastas av den urbana medelklassen. Skall Partiet återta makten måste vi börja med att återta initiativet. Tydligare kan väl inte förlusten av problemformuleringsprivilegiet illustreras än när Juholt, vår Partiordförande, jagad av media i april förklarade att ”sänkt skatt är inte lösningen på allt”. Förr försökte högern förgäves få gehör för ”höjd skatt är inte svaret på allt”. Nu gäller det omvända.

Jag blev dock imponerad av Göran Greider som hade lösningen på den kanske mest hatade skattebördan bland den urbana medelklassen – fastighetsskatten!

Valseger i Stockholm

I slutet av april säkrade vi valseger i Stockholm 2014. Det är med glädje vi välkomnade Karin Wanngård som efterträdare till Carin  som borgarråd i Stockholms stadshus.

Karin har genomskådat den urbana medelklassen – och är väl medveten om att väljarna, som hon själv säger ”kollar ner i sina egna plånböcker”. Att de mer än 70% av väljarna som inte stödjer Partiet skulle ha några slags värderingar tror jag att vi kan betrakta som helt uteslutet.

Många mejlade in till Partikansliet och uttryckte oro över att ett högerspöke som Karin Wanngård skall företräda Partiet – ”hon är lönechef på ett globalt amerikanskt företag, med uppdrag att hålla arbetarnas löner nere. En sådan kan aldrig företräda Partiet” var en kommentar från en gräsrot i mängden. Jag kunde dock lugna dem.

Karin lanserade inom kort sin framgångsrika kampanj Privatchaufför åt stockholmarna.

Sekulär påsk

Det närmade sig påsk och på Partikansliet fick vi vår egen sekulära uppståndelse: Vi höll på att tömma ur lokaler och flytta runt, men anledning av Partiets dåliga ekonomi. En morgon öppnade vi en låst dörr längst ned i korridoren som jag alltid trott varit något slags förråd – men det visade sig att Birgitta Dahl satt därinne, med en färdigskriven artikel om kärnkraften från 1987.

Vår Partiordförande – en kulturgigant

Under året som gått har vår Partiordförande framträtt som den kulturgigant han är: retoriskt överlägsen – med både den passion och det underförstådda moraliska övertag som krävs för att kunna vara verkligt bombastisk i sin argumentation.

Kulturkampen inleddes i april: Det är en ny, skön värld som väntar när Partiet tagit över regeringsmakten – som ”som öppnar kulturens arenor”, möjliggör att ”vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans”, där ”medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare”.

Vi måste tillbaka till den kulturpoltik från 70-talet som kunde ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Helt enkelt en kulturpolitik som ”utrustar människor med vingar” – inte som högerns kalla samhälle där bara de rika kan köpa vingar för pengarna.

Vår nya Batljan

För stockholmarna är de kanske två viktigaste frågorna kollektivtrafiken och sjukvården. Det var därför vi med glädje tog emot beskedet att Helene Hellmark Knutsson accepterat valberedningens fråga om att bli Partiets starka kvinna i Stockholms läns landsting.

Det var många Partikamrater som efteråt frågade mig hur det kunde komma sig att en äkta socialdemokrat som Veronica Palm i sin roll som valberedningens ordförande kunde rekommendera en högersosse som Helene. Jag förklarade saken för dem: Ingen bryr sig om landstingspolitiken. Skulle jag lämna Partikansliet för att gå ut på gatan och fråga stockholmarna om vilka som sitter i landstingsledningen skulle jag inte få många rätta svar. Först kommer A-laget, kommunalråden, följt av B-laget, riksdagsmännen. Var landstingspolitikerna kommer in i bilden är oklart. Inte på tredje plats i alla fall. Veronica måste ha tänkt att i landstinget kan inte en högersosse göra någon större skada – mer än att driva på valfriheten inom sjukvården, men vem bryr sig, egentligen?

The Most Independent Blog Award 2011

En personlig seger var att jag den 22 april mottog priset The Most Independent Blog Award 2011 – direkt ur Sofia Arkelstens hand vid den högtidliga ceremonin under fikapausen på café Kladdkakan på Stora Nygatan.

Hata Håkan-kampanjen fortsätter

Håkan Juholt, vår Partiordförande, gjorde i april en solidaritetsresa till Istanbul – för att sprida evangeliet om det svenska 70-talistiska lyckoriket. Notera renlärigheten och styrkan i övertygelsen, i tron på 70-talets helande kraft och förmåga att bringa samman ett samhälle i sönderfall: Hans flickvän dricker Irish Coffee. Irish coffee! Bland alla smaker och dofter – vad kan mer framkalla vågor av nostalgi hos den urbana medelklassen än detta framgångsrika sätt att förstöra en god whiskey?

Det perfekta skattetrycket

Under våren konstaterade Tommy Waidelich att Sverige har det perfekta skattetrycket.

1 maj

Kampen för ett bättre Sverige fortsätter. Vi står upp mot högerns strid för ojämlikhet och avveckling.

Det var ingen slump att Första Maj inträffade på en söndag i högerns Sverige! Jag besökte dagearna före 1 maj kristdemokraternas arbetarfientliga Tyskland – även där har arbetarrörelsens stora högtid placerats på en söndag!

Jag träffade Tommy Waidelich i Humlegården, han berättade att han fått till formuleringarna i talet han skall hålla: ”Håkan var ju ute i morse och lovade att vi ska återupprätta en skattepolitik i Sverige som garanterar välfärdsfinansieringen, men för att inte den urbana medelklassen skall förstå att det handlar om skattehöjningar så kommer jag att garantera reformer med oförändrat skattetryck – och så kör jag mitt tidigare trick att lova att återkomma med finansieringen redan i morgon, mañana, det kommer att gå vägen”.

Strax norr om Linnéstatyn hittar jag ett par uteliggare i sovsäck som med darrande händer dricker ur en ölburk. Jag börjar prata med dem om högerns hårda samhälle och hur värdefullt det är att de deltar i dagens manifestation – men det visar sig att det är två teknologer som festat loss under Valborg och övernattat i parken.

Jag kör med mitt tidigare trick att lova att återkomma med finansieringen redan i morgon, mañana, det kommer att gå vägen

Fanorna smattrar i vinden och musikkårernas marschmusik börjar ljuda.

Tåget börjar röra sig, kraften i det folkliga uppropet går inte att missta sig på: Det är minst lika många som deltar som förra året!

Besvikelsen total – bin Ladin dödad

Vi satt i krismöte på Partikansliet redan dagen efter 1 maj: alltsedan vi fick höra om att USA dödat Usama bin Ladin.

Nu kommer varje förstasida världen över att toppas av denna nyhet – och Juholts, vår Partiordförande, geniala retoriska figur med pingviner faller snabbt i glömska.

Vi brainstormade hela natten. Frågan var: Vad kan vi göra för att återta initiativet? För att sätta den mediala agendan och locka storstadsborna – inte bara de 371 Falubor som lyssnade till Håkans tal. Vi insåg att vi inte kunde locka över den urbana medelklassen på några få morgontimmar – så vi riktade in oss på den urbana förortsklassen: Invandrarna. Vi arbetade oss igenom Partiets politik, punkt för punkt, för att se vad som kan locka den urbana förortsklassen. Som vanligt var det Carin Jämtin som fick leda arbetet – hon förstår sig på stockholmarna.

Arbetsgivarepartiet?

Det blev tomt på Partikansliet under våren – nästan alla tog chansen att sluta när de generösa avgångsvederlagen annonserades. Arne, som satt mitt emot mig i korridoren kom in en morgon och sa ”Sven-Erland, det är ju som att vakna upp, som en förlamning som plötsligt släpper – jag kan ju faktiskt skaffa mig ett liv någon annanstans”. Sedan såg jag honom inte mer.

Alternativa Almedalen

Ni vet vilket förakt jag känner för kommersiella jippon och politik som förvandlas till spektakel och yta. Almedalsveckan i Visby – denna blandning av ståndsriksdag och Kiviks marknad – har urartat till politisk konsumism, ett jippo där masskonsumtion av lättsmält politisk föda erbjuds av lobbyister och intresseorganisationer. Jag tog därför initiativ till Alternativa Almedalsveckan 2011 i Kensington Gardens.

Vi ville nå upp till de högre ambitioner för den politiska rapporteringen som råder under Almedalsveckan och bloggade därför live hela veckan, med hjälp av vår expertkommentator Maria Montazami, som även hade inrett vårt tvåvåningstält i parkens norra ände. Maria hälsade: ”Men guud, dåra, det ska bli så härligt att få vara med i alternative Almedalen.”

Maria Montazami kommenterade kontinuerligt från de skilda partidagarna, vilket ledde till att hon vann priset som Årets Almedalsbloggare. Juryns motivering var ”En bloggare vi i juryn aldrig tidigare träffat eller hört talas om, men som hela veckan stått för ett aldrig sviktande vardagsperspektiv från Hollywood där hon genomskådade alla de makthavar-wannabies som samlas i Visby och dricker uselt rosevin på skattebetalarnas bekostnad”. Maria mejlade efteråt och tackade för uppskattningen: ”Men guud dåra, de räknar väl inte med att jag skall komma och hämta priset”

Juholt – en stor retoriker

Juholt, vår Partiordförande!! har som retoriker nästan spelat i en egen division under året. Den tillbakalutade högerledaren har inte ens kommit in i matchen. Det saknades stora politiska talare i Sverige, innan Juholt, vår Partiordförande, gjorde entré. Det blev snabbt uppenbart att den tafflige debattören Reinfeldt har ett och annat att lära om den politiska debatten framöver skall få någon spänst!

Jag ger er dessa odödliga formuleringar av vår Partiordförande:

Men Pingvinerna var bara inledningen på en lång rad slagkraftiga retoriska figurer. Inledningsvis hjälpte jag Juholt med sin tal och texter – till dess att han hittat en ny talskrivare. Det var synd att Markoolio hade tackat nej, men det fanns ju många fler.

Nästan omedelbart höjde vi ribban för de retoriska figurerna:  Juholt, vår Partiordförande!! ringde en morgon i mitten av juni och berättade stolt om de nya retoriska figurer han kommit på efter att ha fått med Stefan Holm i laget: ”Det här att inte ha någon talskrivare är inte så dumt egentligen – man slipper den begränsning som detta annars alltid utgör”.

Han drog några av förslagen ”nu höjer vi ribban för landets pensionärer”, ”Vi tar ungdomsarbetslösheten till nya höjder” och ”socialdemokratin – en social flop”. Han lade entusiastisk på med orden ”bara några tankar – du kan väl fundera vidare”.

Vid denna tid kom den  första drabbningen mellan Juholt och Reinfeldt – det blev uppenbart att vår nye ledare står för ett nytt slags politiskt engagemang. Politik med passion och medkänsla, i skarp kontrast till den trötte och oengagerade moderatledaren.

Det var en tragisk syn att se högerledaren i den första Partiledardebatten. Likt en punch drunk boxare som sett sina bästa dagar staplade han runt och försökte undvika de verbala slagen från Juholt, vår Partiordförande!!

Min analys av debatten visade att Juholt vann på poäng. Högerledaren – den gamle sluggern – stod trots allt upp efter Juholts slagserier i gårdagens partiledardebatt. Flertalet sk ”retorikexperter”, anlitade av borgarmedia, tror sig veta att Reinfeldt vann debatten. Men vi socialdemokrater har högre ambitioner än så, vi nöjer oss inte med tyckanden och svepande formuleringar: Vi går på djupet och konstaterar att Juholt, vår Partiordförande!! vann på poäng. Bara en retorisk figur trängde igenom debatten –  ”Högre ambitioner”, med 14 förekomster. Detta var den i särklass starkaste figuren i debatten.

Jag gick även igenom uppfattningarna om partiledardebatten i media och bloggosfären på uppdrag av Carin Jämtin. Efter att ha tagit del av alla spretiga kommentarer och uttalanden kunde jag sammanfatta den samlade synen: Reinfeldt använde många ord för att inte säga något. Juholt använde stora ord för att inte säga något.

Vid midsommar följde Ann Wolgers och jag upp effekterna av de retoriska figurer vi lanserat hittills – och upptäckte att om man googlade ”Vi har högre ambitioner” och ”Juholt” så fick man inte mindre än 34,400 träffar. Det visade på styrkan i den folkliga resning vi startat. Folket har högre ambitioner!

Vi hade en del problem med Partiets floskelgenerator under försommaren. Jag satt med familjen på en ångbåt på väg mot en ö på lagom avstånd från partipolitiken i Stockholms innerstad – när Ann Wolgers ringde, fullständigt desperat. Partiets automatiska floskelgenerator hade hängt sig, mitt under helgen. Hon var på landet, med en dålig 3G-uppkoppling och kunde inget göra.

vi har högre ambitioner med Sverige än….Socialdemokraterna har högre ambitioner för Sverige …..en del i våra högre ambitioner för Sverige…..Sverige ska ha högre ambitioner…behöver Sverige ha högre ambitioner….ambitioner….det är ett Sverige med högre ambitioner…..Jag har högre ambitioner med Sverige…..Låt mig då bara säga att jag har högre …högre…..ambitioner för Sverige…..högre…jag har högre…högre ambitioner….jag är hög av….ambitioner…Jag har högre ambitioner med Sverige….Jag har…jag har…jag har högre ambitioner för de svenska arbetsplatserna…vi…vi har…. har högre ambitioner än att bara luta oss tillbaka….vi har högrev på Det Dukade Bordet….Vi har högerambitioner….Jag har högerambitioner….jag…jag…

”Ta det lugnt”, sade jag till henne, ”Ta en nubbe till sillen. Det är ändå ingen som följer de där flödena under midsommar”. ”Men jag dricker inte nubbe” svarade hon med desperation i rösten. Jag replikerade: ”Nej, men det gör alla andra. Vi fixar det där på måndag. Glad midsommar!”

Den 2 juli hade jag räknat med sovmorgon, men Partiets floskelgenerator hade hängt sig igen. Håkan hade högre ambitioner för jämställdhetsarbetet i en artikel i DN, vilka kunde sammanfattas:

vi har högre ambitioner med Sverige än….Socialdemokraterna har högre ambitioner för Sverige …..en del i våra högre ambitioner för Sverige…..Sverige ska ha högre ambitioner…behöver Sverige ha högre ambitioner….ambitioner….det är ett Sverige med högre ambitioner…..Jag har högre ambitioner med Sverige…..Låt mig då bara säga att jag har högre …högre…..ambitioner för Sverige…..högre…jag har högre…högre ambitioner….jag är hög av….ambitioner…Jag har högre ambitioner med Sverige….Jag har…jag har…jag har högre ambitioner för de svenska arbetsplatserna…vi…vi har…. har högre ambitioner än att bara luta oss tillbaka….vi har högrev på Det Dukade Bordet….Vi har högerambitioner….Jag har högerambitioner….jag…jag…

Nästa retoriska tvekamp mot högerledaren blev under Almedalsveckan, där det inte gick att ta miste på publikens engagemang och rättmätiga indignation. Vår Partiordförande ljöd över gräsmattorna:

vi har högre ambitioner med Sverige än….Socialdemokraterna har högre ambitioner för Sverige …..en del i våra högre ambitioner för Sverige…..Sverige ska ha högre ambitioner…behöver Sverige ha högre ambitioner….ambitioner….det är ett Sverige med högre ambitioner…..Jag har högre ambitioner med Sverige…..Låt mig då bara säga att jag har högre …högre…..ambitioner för Sverige…..högre…jag har högre…högre ambitioner….jag är hög av….ambitioner…Jag har högre ambitioner med Sverige….Jag har…jag har…jag har högre ambitioner för de svenska arbetsplatserna…vi…vi har…slutat prata om Det Dukade Bordet…för att i stället prata om Perssons Krockkudde….när en borgerlig regering gör något bra, beror det alltid på något vi gjort tidigare…för vi… har högre ambitioner än att bara luta oss tillbaka….vi…Vi har ambitioner….Jag har….ingen talskrivare…

I augusti hade jag en fulltecknad kalender, men fick hjälp av Per Schlingmann med Juholts stora sommartal.

Vid det här laget började vi fundera på om vi ändå inte skulle kunna locka Markoolio att ta jobbet som Håkans talskrivare. Det dröjde dock till oktober innan Anders Utbult kom in och bringade ordning i de retoriska figurerna – många kastades ut, några nya tillkom. Som ni trogna Partikamrater märkt har flertalet av vårens och sommarens retoriska figurer inte återkommit i vår Partiordförandes tal.

Partiets motpåve

En fredag i början av november ringer Thomas Östros. Han och Stig-Björn sitter tydligen på Norrlands nation i Uppsala – efter vad som verkar vara fler än ett par glas. ”Sven-Erland”, säger han, ”det är dags. Rättskaffens timme är slagen. Jag är inte bitter för att jag blev utslängd ur kardinalskollegiet, jag menar VU, men missnöjet med Håkan börjar breda ut sig i Partiet”, fortsatte han. ”vad som krävs nu är att du etablerar dig som motpåve i Avesta”.

Jag förstod först inte vad han menade – varför skulle Partiet behöva en motpåve? Vad är poängen?” Thomas svarade: ”Poängen? Att jag har en sparad, förtorkad ensam ros naturligtvis. Den skall jag räcka över till Juholt när vi segrat”.

Det blev upptakten till den framgångsrika motpåvekampanjen i Vilhelmina. Många hörde av sig efter Thomas Östros samtal – uttryckte missnöje med Juholt och stödde mina planer på att etablera mig som motpåve. Ja, inte öppet, de ville alla förbli anonyma supportrar. Som en av dem uttryckte saken ”Du förstår, Sven-Erland, jag kan inte som f.d. Partiledare recensera nuvarande ordförande, men rent objektivt måste jag säga att han är ju så jävla dålig, grabben”.

Även Stig-Björn Ljungren av sig: ”Jag har haft fel”, sa han. Det hade jag aldrig tidigare hört Stig-Björn säga så jag väntade spänt på fortsättningen. ”Det är inte som jag sagt att moderaterna har vinnar-Sverige och Partiet sitter med förlorar-Sverige – Juholt håller på att tappa även förlorarna”.

Jag beslöt mig för att inrätta mitt högkvarter i Vilhelmina, där jag promenerar Storgatan upp mot Stinas café och tänker att här finns maktbasen. Partiet har 54% väljarstöd och de är alla Partimedlemmar. Varannan människa jag mötte gav mig inflytande på Partikongressen. Redan den första helgen besökte jag den oändliga räcka av kommuner i Norrlands inland där Partiet varit framgångsrikt: Åsele, Dorotea, Lycksele, Arvidsjaur etc är alla orter där vi ligger på nästan 50% i kommunalvalen. Jag kände snabbt tillförsikt och segervisshet, men önskade att det skulle falla mer snö så att jag kunde komma fram med skotern.

Kampanjen varade i en vecka och gick mycket bra, jag fick det nödvändiga stödet från de tunga skogslänen och kunde återvända till Stockholm i triumf. Kampanjen är för lång för att återge – den finns i sin helhet här.

Kampen mot valfrihetstalibanismen

En annan viktig fråga under året har varit kampen mot högerns valfrihetstalibanism.  Juholt definierade stridslinjerna redan i mars när han klargjorde att folket inte vill ha marknadens enorma utbud – det vill ha Domus!

Jag tycker synd om högern. Den har egentligen aldrig haft något att tro på, ingen ideologisk grund. Kvar har bara funnits de lägre ambitionerna för Sverige – de två käpphästarna privatisering och jobbskatteavdrag. Högern tror inte ens på Marknaden – enbart på privatiseringen. Högern är marknadens lakej, Partiet är dess mästrande herre – vilket förklarar slutsatserna i den bredsida som alliansens privatiseringar tvingades ta emot från SNS i september.

Det blev under hösten alltmer tydligt att högerns nedrustning av vården har misslyckats. Men som vanligt är vår huvudmotståndare de högersossar som beslutat sig för att nedmontera den svenska solidariska sjukvården.

Valfrihetsreligionen kulminerade på högerns klanmöte i Örebro i oktober. Under hösten fick vi höra att högern inte vill ställa upp i kyrkovalet, vilket inte förvånar. Moderaterna har en ny religion: Valfriheten. Med sektens övertygelse hyllar de medborgarens rätt att välja. Vårdcentral, sjukhus, skola, apotek, hemtjänst, ortopedisk kirurgi och tandborste – allt förväntas medborgaren välja. Men var finns solidariteten? Valfrihet innebär att man själv kan välja hur man ska handla, men livet går inte bara ut på att handla – människovärdet är större än konsumentvärdet.

Det är med stor glädje jag läste Aftonbladet en morgon i november. Denna tidigare så oseriösa tidning, men sina angrepp på Partiet, har funnit tillbaka till god publicistisk tradition. De har kommit valfrihetskonspirationen på spåren.

Som en följd av högerns privatiseringar kommer under hösten Carema-skandalen. Jag blev genuint chockad, men inte det minsta överraskad. Men starkare än chocken var ändå skadeglädjen: I våra starka fästen i de tunga skogslänen finns ingen privat äldreomsorg. Det är bara högersossarna i Stockholms län som håller på med sådant. Högern tänker bara på profiten – man måste ha hjärtat till vänster för att tänka på de äldre. Om det uppstår vårdskandaler av det här slaget i kommunal verksamhet skulle jag inte tveka att kräva nedläggning av offentlig sektor.

Medborgarna har börjat genomskåda högerns egoistiska politik och de allvarliga konsekvenser världens snålaste finansministers agerande börjar få för landet, välfärden och arbetslösheten – i form av Carema-skandalen, vilken fått väljarna att vända högerns valfrihetstalibanism ryggen och söka sig till de som har lösningarna – de sociala demokraterna. Partiet har stärkt sitt grepp om valmanskåren under Caremaskandalen, genom att tydligt driva frågan och presentera alternativ!

Hösten går över i vinter

Hösten började gå över i vinter – och den adventstid som kom ovanligt tidigt i år. Det är inte svårt att genomskåda den bakomliggande tanke som Per Schlingmann haft när han orkestrerat detta: Högern vill förlänga den kommersiella delen av julen genom att få igång julhandeln redan i november.

Vi sant progressiva vill dock ära julen som den arbetarrörelsens högtid den är. Jag minns särskilt tredje advent – och årets kanske mest intressanta möte. Jag besökte tillsammans med Ardalan Shekarabi Södra Ängby – där vi hittade tillbaka till väljaren. Vi besökte Anna och Anders, en sjuksköterska samt en snickare. Behöver jag nämna att bägge dessa klassförrädare röstade på moderaterna i valet 2010. Varför stödde Anna Partiet i Sundsvall, men blev moderat när hon flyttade till Stockholm? Varför överger en hederlig arbetare som Anders socialdemokratin? Detta är frågor som vi i Partiet måste ställa både till oss själva och till väljarna – jag såg fram emot att möta dem och lyssna in vad de har att säga.

Partiets förtroenderåd

Under helgen 3-4 december var det dags för Partiets Förtroenderåd. Vi kunde välkomna de sex ombuden från Västerbotten, vilka var och en representerar 35 314 riktiga socialdemokrater. Dessvärre smolkas glädjebägaren av de nio delegaterna från Stockholms läns partidistrikt, vilka vardera representerar 231 614 medlemmar ur den urbana medelklassen. Frågan är om det är rimligt att Stockholms län skall ha så många delegater – och därmed påverka Partiets politik!

Förtroenderådet fortsatte under söndagen. Eller ja, fortsatte och fortsatte. Det var ganska glest i bänkarna i Aula Magna. Den andra dagen inleddes kl 9 med diskussion och beslut om ekonomisk politik för jobb och välfärd – vilken leddes av Tommy Waidelich.  Jag anslöt mig till majoriteten som stod vid kaffeborden i entrén och korridorerna.

Snackisen i korridorerna var opinionsinstitutet Skops undersökning som visade att en stor majoritet ansåg att regeringen gör ett bra jobb, men nästan inga anser att en rödgrön regering skulle gjort det bättre. ”Nu vänder det”, säger Veronica Palm, ”väl nere på noll kan det faktiskt inte falla längre”. Vi nickar instämmande åt dessa kloka ord.

Jag såg Gabriel Wikström som blickade tankfullt ut över Frescati och frågade vad han tänkte på. ”Jag stod och tänkte på mitt tal. Jag har inte hunnit förbereda något än”, svarade han.

”Det är väl tämligen givet vad du borde prata om”, invände jag, ”vi befinner oss i Frescati, på Stockholms Universitets område. Vad vore mer lämpligt än kunskapsbaserad ekonomi”.

”Självfallet. Tack för tipset. Vi måste prata mer om skolan. Björklund och högern pratar om kunskapsskolan, vilket fått oss att fegt retirera. Vi har inte vågat ta debatten av rädsla för att anses försvara flumskolan. Men skolan kan inte bara handla om kunskaper, vi måste våga prata om hur eleverna mår i klassrummen”, svarade han och försvann in i aulan. Där fick den urbana medelklassen så att den teg!

Mötet avslutades av Partisekreterare Carin Jämtin. Vi kände alla att Partiet står på trampolinen, i dess lägsta läge. Nu kan det bara svikta uppåt! (Här skulle naturligtvis Sven-Eric Österberg förstöra stämningen genom att viska ”eller så brister trampolinen och vi gör ett magplask”)

Utanför Aula Magna breder mörkret ut sig i en kall och blåsig Lill-Janskog. Jag observerar en mamma med två barn som parkerar sin bil vid en grillkiosk, en ung kvinna cyklar förbi på Valhallavägen, en man är ute med hunden. Jag tänker att de är helt omedvetna om den politiska vändpunkt som ägt rum i skogens mörker norr om Frescati – aningslösa, ovetande om att nu vänder det, alla pratar om socialdemokratin idag – Partiet är på väg att återta problemformuleringsprivilegiet.

Jag genomförde en live intervju med Tommy Waidelich efteråt där han förklarade Partiets nya ekonomiska politik.

Opinionssiffrorna

Stödet för Partiet har…skall vi säga… kondenserats under året. Detta har lett till en allt starkare kampvilja hos Partiets kärna. Jag satt i juni på Sosta med min frukostmachiato, försjunken i tankar kring opinionssiffrorna.

Många väljare måste ha gått från M till S, men när det gäller högern finns bara en sanning: alla moderater, utan undantag, är stadda i moralisk förruttnelse. Hur skall vi kunna skilja på riktiga sossar – och de som strömmar till nu när alliansskeppet sjunker? De som nu plötsligt sympatiserar med oss – är inte de alltjämt ruttna människor och borde hållas i sär från äkta socialdemokrater?

I augusti kunde vi notera att Juholt-effekten håller i sig – i DN/Synovates undersökning. Inte ens landets ledande borgarvuvuzela kan dölja det faktum att hälften av partierna i Reinfeldts högerallians håller på att falla ur riksdagen.

De rödgrönas övertag är förkrossande, nu när hälften av allianspartierna faller ur riksdagen.

I september stod det alltmer klart att Sverige styrs av två personer: Juholt, vår Partiordförande!! samt Carin Jämtin! De politiska alternativen blev alltmer fastgjutna. Socialdemokratin började stå i centrum för den politiska debatten i Sverige. Opinionsundersökningarna talade sitt tydliga språk: Vänstern ökade med mer än 1 procent. Folket ville se regimskifte och en tydlig progressiv agenda från den nya regeringen.

Opinionsundersökningarna talade sitt tydliga språk i september: Vänstern ökade med mer än 1 procent. Folket ville se regimskifte och en tydlig progressiv agenda från den nya regeringen.

I början av november insåg jag att historien står på Juholts sida, när jag kunde ta del av DN/Synovates undersökning om folkets förtroende för statsministerkandidaterna – där partiledare ställs mot Partiledare. Canossavandring – har borgarpressen kallat Juholts, vår Partiordförande, Eriksgata bland Partikamrater ute i landet. Han har mötts av jubel längs resan – i folkdjupet finns en kunskap om historiska skeenden som den illiterata och obildade urbana medelklassen saknar. Folket vet att Henrik IV, som genomförde Canossavandringen, strax därefter kröntes till kung av Italien – detta splittrade land som kunde enas under en både rättrådig och ödmjuk regent.

I slutet av november kom nya framgångssiffror för Partiet – i DN/Synovates opinionsundersökning. Vi var alla glada över den exempellösa framgången för Partiet.

Juholt, vår Partiordförande, kommenterade: ”Jag vill vara väldigt tydlig med att det är jag som kommer att vara Sveriges statsminister 2014. Om inte förr.”

Häromdagen redovisades nya framgångssiffror för Juholt.

Reinfeldt försöker förgäves återta det förtroende han förlorat sedan valet för drygt ett år sedan, men under regeringens andra mandatperiod har det blivit allt svårare för högern att dölja vanskötseln av landet och välfärden.

För att bemöta och motverka Partiets framgångar i opinionen bedrev borgarpressen i månader en Hata Håkan-kampanj. Detta är inget som högerns megafoner kommer att lyckas vifta bort. Betrakta bilderna nedan, vilka talar sitt tydliga språk: Borgarpressen inledde med att skildra Juholt som ”hela Sveriges Håkan”, för att invagga honom i en falsk känsla av trygghet – men drämde sedan till med bilder där han framställs som en vitrysk diktator. Allt med ursäkten att riksdagen hade otydliga regler för bostadsbidrag.

Hela Sveriges Håkan framställdes som en vitrysk diktator av borgarpressen

Borgarpressens osakliga angrepp på Juholt, vår Partiordförande!! är en pressetisk skam. Han har inte fuskat med bostadsbidraget, det finns inga regler, dessutom är de otydliga! Jag citerar ur riksdagens regelverk:

29 § … En närstående person får inte övernatta i lägenheten på egen hand annat än under enstaka nätter.

30 § … En närstående person får inte övernatta i rummet på egen hand.

Bara en ledarskribent i borgarpressen kan uppfatta detta som tydligt. Juholt, vår Partiordförande!! har tvingats betala tillbaka en avsevärd summa pengar utan anledning!

Borgarpressens överstepräster borde reflektera över sitt ansvar för den demokratiska utvecklingen: socialdemokratins kris är landets kris. Sverige kan aldrig må bra om socialdemokratin inte gör det. Tänk er en framtida situation där vi rödgröna får majoritet: socialdemokratin har 25% av rösterna, MP och V strax över 10% vardera. En sådan situation skulle innebära att landet är i kris – så många skulle aldrig aktivt välja att rösta på V eller MP. Det skulle handla om missnöjesyttringar, en besvikelse över Partiets identitetslöshet. Eller som Johanna Graf så klokt uttryckte det i P1 Morgon i november när hon kommenterade väljarströmmarna: ”Egentligen handlar det om en hopplöshet”. Den känsla av tillvarons yttersta hopplöshet som medborgarna upplever när de känner sig tvingade att rösta på andra partier än Partiet.

Borgerliga ledarskribenter: Ni har ett stort ansvar. Genom att undergräva socialdemokratin, undergräver ni oppositionen – och därmed demokratin, det viktigaste vi har. Extremhögern mobiliserar tvärs över ett krisdrabbat Europa – men Mariebergsaristokratin leker hellre med elden än försvarar den sociala demokratin!

Jag frågar Peter Wolodarski och alla övriga av medias överstepräster:

  1. Tror ni att väljarna på egen hand hade förlorat sitt förtroende för Juholt, vår Partiordförande!! om inte ni oavbrutet rapporterat om alla felsteg och tillkortakommanden?
  2. Tror ni att socialdemokratin skulle ha ansetts förlorat regeringsförmågan om inte ni redogjort för allt schabbel under budgetprocessen? (favorit i repris senast häromdagen i storkapitalets husorgan DI)
  3. Tror ni att folket skulle haft uppfattningen att Juholt saknar medarbetare för att bilda en kompetent regering – om inte ni massmediala makthavare gjort vad ni kunnat för att förminska och förlöjliga spelarna i det starka lag Håkan skapat?

Säsong 2 av Hata-Håkan-kampanjen går mot sitt slut – nu väntar vi, med den massmediala logikens oundviklighet, på säsong 3.

Min julklapp till Schlingmann

Jag satt strax före jul och knåpade med min julklapp till Per Schlingmann – tänkte att han kommer att uppskatta något jag gjort själv åt honom och bestämde mig för att ge honom en ny modell för hur Stockholms kommun skall styras. Vi socialdemokrater har insett att striden om den urbana medelklassen är förlorad. Ja, merparten av våra kärnväljare i de tunga skogslänen vill inte ens veta av stockholmarna, utan tycker att vi skall ägna oss åt ideologi i stället för fjäskande för valmanskåren. Jag tänkte därför att kommunfullmäktige och hela det politiska styret skulle tas över av riskkapitalister.

En politisk församling är svår att managera, men jag räknar med att riskkapitalisten, med sin överlägsna kunskap om management kommer att sätta in följande åtgärder:

  1. Den största kostnaden i en politisk verksamhet är antalet ledamöter. Riskkapitalisten kommer att minska bemanningen från 101 till 51 ledamöter i Stockholms kommunfullmäktige.
  2. De kontorsutrymmen som frigörs i stadshuset kommer att hyras ut till Espresso House och fyllas med politiska bloggare och deras laptops.
  3. C och KD adresserar ett alltför litet segment av marknaden i Stockholm, vilket leder till bristande effektivitet, frånvaro av stordriftsfördelar, men framförallt blir en sådan organisation svår att managera. De två partioiderna kommer att integreras i folkpartiet och moderaterna och deras ledamöter att fördelas i förhållande till marknadsandelar.
  4. En ny fördelning av ledamöter som matchar stockholmarnas behov kommer att tas fram.

Alla blir nöjda: Riskkapitalisten når ett EBITDA på 25% – och stockholmarna  får en betydligt lägre politisk overhead-kostnad.

Partiets traditionella julotta på annandagen

Som traditionen bjuder hade vi julotta i VUs sammanträdesrum på plan 7. Vi samlades klockan fem på annandagens morgon, då Juholt, vår Partiordförande!! höll ett passionerat tal där han sammanfattade all den kritik han riktat mot regeringen sedan han tillträde som Partiledare. Håkan påpekade att julen är förlåtelsens och medkänslans tid – och förklarade att han förlåtit sig själv för de tvärvändningar han gjort i samtliga dessa frågor.

Vi avslutade med ett fackeltåg till Olof Palmes grav, men Tommy Waidelich hade glömt att beställa facklor, så vi nöjde oss med att gå ned till Adolf Fredriks kyrka och hålla en dyster minut. Jag hörde det ploppande ljudet av en fickplunta som öppnades och någons röst: ”Skål, Olof. Du har tur du, som slipper vara med om det här”.

Årets sista skälvande minuter

Högerorganet SvD stödjer våra slutsatser - och ger grönt ljus.

Juholt, vår Partiordförande!! visar sin styrka och uthållighet genom att under årets sista skälvande minutrar göra ett kraftfullt utfall mot det nya ojämlika Sverige som högerregeringen skapat. Sverige är i dag lika ojämlikt som USA var 1980. Inkomstskillnaderna i Sverige vuxit i 30 år, så elakartad är den borgerliga politiken att den har en räckvidd 30 år tillbaka i tiden!

Vi har använt den sk genie-koefficienten, som anger i vilken utsträckning man hoppas att anden i flaskan skall komma till Partiets hjälp för att attrahera den urbana medelklassen, så att man slipper formulera en politik.

Jag var sjukt irriterad på Thomas Östros som vid nyårskaffet fredag 30 januari log och frågade: ”Bra att de växande inkomstklyftorna uppmärksammas. Men vad blir slutsatsen – eftersom S haft makten i 22 av de 30 som det pågått? Att alliansen bör sitta kvar?”

Det kommande året

Ett nytt år står för dörren. Det är inte svårt att se vad som kommer att hända: Partiets obrutna serie av segrar kommer att fortsätta. Borgarpressen kommer att göra vad den kan för att sänka socialdemokratin – men vi kommer att stå på barrikaderna för att försvara det solidariska samhället! Vi kommer att bekämpa den nedrustning av landet som Reinfeldt och Borg genomför!

Det är inte alls som Thomas Östros sa till mig under Partiets julotta på annandagen – att det bara finns en lycklig socialdemokrat just nu: Det tidigare socialdemokratiska oppositionsborgarrådet i Solna, Johanna Graf – som tagit hyra som jungman på en båt och dragit iväg. Jag delar inte alls den utbredda uppfattningen att en lycklig Partikamrat är den som lyckats skaffa sitt fuck off-kapital.

Det finns inte alls bara en enda lycklig socialdemokrat just nu: Det tidigare socialdemokratiska oppositionsborgarrådet i Solna, Johanna Graf - som tagit hyra som jungman på en båt.

De lyckliga Partikamraterna är de sant progressiva krafterna, vilka aldrig ger upp i Kampen. Ja, om man bortser från den där förbannade Greider som påstår sig vara mer progressiv än jag!

Vi kommer att segra – och vi kommer att vinna valet 2014!

Kamrater! Gott Nytt År – Kampen fortsätter!!

Annonser

8 kommentarer Lägg till

  1. Sven-Eric Forsén skriver:

    En mycket omfattande redogörelse av hela historiken kring den process, som den illasinnade borgerliga pressens megafoner – i samråd med Lena Mellin – torgförts i illasinnad förhoppning om att göra livet surt för alla radikala vänners vän, the one and only Håkan Juholt. I simpel avsikt har man skapat ordet för att betyda tvehågsenhet. Nu blir vår självklara uppgift att göra ”Juholtare” till något postivt. Något som karakteriseras av en orubblig tro på att skapa ett bättre liv även för de som glömts bort i Alliansens ensidiga tro på skattesänkningar som vägen till den frälsning som KD står för. En dyrkan av penningen och kapitalismens dolda budskap, som vi tillsammans med Håkan, Veronica, Carin och Tommy bestämt avvisar. Förresten så har Ö-viks Allehanda skapat ett nytt användbart ord historieförfalskning, nämligen Arkelstenare. GOTT NYTT ÅR!

  2. Ernst skriver:

    Tycker att innehållet och genomgången är lika stringent som våra utspel under 2011. Det här kan bara leda till en sak – valseger… förlåt, renlärighet 2014!

  3. Johan skriver:

    Juholt röner nu allt större famgångar internationellt då The Economist höjer vår ledare till skyarna.

    http://www.economist.com/node/21542226

  4. Maj-Gull Ahlmén skriver:

    Även uti Jämtland förfäras vi över högerns framfart: http://robert-uitto.blogspot.com/2011/12/regeringens-politik-ar-smutsig-och.html

    Är det f.ö. klarlagt huruvida jungman Graaf åtnjuter kollektivavtal?

  5. Martin skriver:

    Du är en makalös underhållare, Sven-Erland!

    GOTT NYTT ÅR !

  6. Ing. Sven-Olof Bengtsson-Svensson-Lundin skriver:

    En mycket omfattande redogörelse, men kan du se till att värnskatten avskaffas?

    m.v.h.

    din ingejör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s