Skolnedläggningar med rätt Partifärg

Utbult och jag fick (i stort sett) ordning på SSU-kongressen igår och hann dra oss undan för att skriva Stefans och Magdalenas debattartikel på DN Debatt om skolan. Vår huvudsakliga tes är att stat och kommun bör styra etableringen av nya skolor.

Det var med entusiasm och personlig övertygelse jag tog min an uppgiften, vilket inte berodde på att jag har gått i Partiets flumskola och Utbult i majorens katederskola, utan på att jag under min uppväxt var med om två skolnedläggningar – båda en direkt följd av mina Partikamraters solidariska politiska beslut:

Den ena var en offentlig skola i Stockholm som lades ner av ekonomiska skäl, vilket var en nödvändighet eftersom det handlade om våra gemensamma tillgångar och nedläggningen ledde till högre välfärd.

Den andra var en privatskola (som friskolor hette då) i Stockholms innerstad. Det fanns ett stort antal privatskolor i Stockholm som stängdes i snabb följd under några få år, eftersom Partiet ändrade systemet och ströp statsbidragen. Ja, ni förstår själva varför nedläggningen var nödvändig: den urbana medelklassen hade samlat sina barn i skolor med god studiemiljö och toppresultat. Skolor som startats av kända liberala kvinnosakskämpar och suffragetter på 1800-talet, vilket bara det borde varit en anledning till nedläggning. Min skola var till exempel landets första samskola, dvs man blandade hens och hens i klasserna. Skolan var även den första att introducera slöjd på schemat, eftersom grundaren ansåg att förbättrad finmotorik leder till bättre intellektuell utveckling.

Ett annat motbjudande inslag var att de liberala skolorna på 1800-talet erbjöd kostnadsfria platser till dugliga elever från fattiga hem. Dessa elever tvingades alltså att lämna sin givna socioekonomiska miljö, för att i stället bli urban medelklass. Undervisningen i de folkskolor som drabbades måste ha utarmats.

Allt detta var som sagt mycket olyckligt i sig självt, men även på grund av att det skulle kunna leda till ifrågasättande av Partiets historieskrivning om socialdemokratin som byggare av landet, som demokratins och rösträttens förkämpe. Är det något vi inte behöver så är det kvinnor ur den urbana medelklassen i historieskrivningen.

Jag var privilegierad som hann gå ut innan nedläggningen. Jag menar självfallet inte av individuella, själviska skäl, utan att jag på så sätt gavs möjlighet att bevittna detta konkreta och solidariska exempel på socialdemokratisk skolpolitik.

Jag vet därför av egen erfarenhet hur viktigt det är att politiker på central nivå fattar beslut om skolors etablering – så att inte detta överlåts till elever och föräldrar som vare sig förstår eller delar den solidariska samhällssyn som Partiet står för. (Eller ännu värre, som i fallet Lars Ohly: de delar synen men sätter ändå sina barn i friskolor)

Särskilt nöjd var jag med formuleringen i artikeln: ”Ändå väljer regeringen att ta strid för fri etableringsrätt av nya skolor på en krympande marknad”. Den fångar upp Partiets syn på företag och marknad (ja, inte högersossarnas syn) – som en samling förblindade och giriga aktörer vilka kastar sig över varje affärsmöjlighet, utan att inse att marknaden krymper. Gräshoppor. Den sanna insikten finner man bara i Politiken.

Kampen fortsätter – för (socialdemokratiska) politikers rätt att fatta beslut om våra barns skolgång!!