Med anledning av krisen i Ukraina har vi kallat upp Magdalena Ribbing till Partikansliet. Syftet är att reda ut vilken linje Partiet bör hålla gentemot Ryssland och framförallt regeringen. En viktig fråga är om vi skall kritisera Bildt för hans skarpa uttalande, eller statsministern för hans eftergivenhet.
”Regeringen har uppträtt helt korrekt. Enligt den internationella folketiketten bör stater i konflikter som denna uppvisa balans och omdöme” inleder hon. ”Det är helt i sin ordning att försiktigt gratulera ockupationsmakten till en framgångsrik invasion samtidigt som man skarpt fördömer agerandet i andra kanaler.”
Urban Ahlin undrar om inte Sverige borde agera med större skärpa.
”Nej, relationer stater emellan bygger på maktförhållanden. Det är numera en vanlig missuppfattning att information är makt. Eller att nätverkande och sociala kontakter är makt.” säger Magdalena och skakar uppgivet på huvudet. ”Men sanningen är att makt är makt, det borde väl ni veta som förlorat den. Däremot kan det vid vissa tillfällen, såsom herrmiddagar vara acceptabelt att använda en något grabbigare ton. Och de flesta internationella toppmöten bör väl kunna betraktas som herrmiddagar, även om Merkel är inbjuden.”
Hon fortsätter: ”Statsministerns helt korrekta uttalande att det är förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina finner resonans i en lång tradition av svensk stormaktsdiplomati. Det kan betraktas som lika taktfullt som den forne Partisekreteraren Sten Anderssons klargörande uttalande att de baltiska staterna inte var ockuperade under Sovjeteran.”
Jag frågar om detta är ett rimligt förhållningssätt i den nu aktuella krisen.
”Det gäller alltid i samvaron mellan stater, i synnerhet nu när ryska medier haft vänligheten att ge lilla Sverige erkännandet att ha orkestrerat den sk kuppen i Ukraina. Men man bör som inbjuden till en invasion tänka på att detta gäller även i umgänget mellan de ockuperade och ockupationsmaktens företrädare. Ryska officerare bör t ex göra honnör mot högre ukrainska befäl och tilltala dem med korrekt rang och titel när kapitulationen väl är ett faktum.”
”Major Rostislav Lomtev vid det ukrainska elitförband som försvarar Feodosia gör helt rätt i att be de ryska angriparna att dra åt.. ja, ni vet.. eftersom de ännu inte kapitulerat. Det är helt korrekt i umgänget officerare emellan att vägra kapitulation så länge inte statsledningen beordrat den.”
Urban bryter in och frågar om EU i det uppkomna läget bör erbjuda Ukraina medlemskap, vilket Magdalena bestämt avfärdar: ”Man bjuder aldrig enbart den ena parten i ett etablerat par – vilket Ukraina och Ryssland de facto får anses vara. EU måste i så fall bjuda in även Ryssland. Fruktar man att detta skulle skapa dålig stämning på bjudningen så bör man avstå från att bjuda in dem överhuvudtaget.”
Magdalena lutar sig fram och säger i ett lätt uppfostrande tonläge: ”Många beklagar nu att det saknas vilja i USA och EU att gå in militärt, men det är inget att begråta. Om USA och EU anfaller Ryssland i Svarta Havet kommer de ryska stridsmakterna att lida ett förkrossande nederlag – och ledare i Kreml med vanföreställningar om ryskt världsherravälde skulle i den djupaste förödmjukelse inte se någon annan utväg än att använda kärnvapen. Och sådant kan förstöra den mest välplanerade invasion.”
Vi tackar Magdalena Ribbing, som lämnar oss med uppmaningen att komma ihåg att den internationella folketiketten är till för att alla skall ha trevligt under en ockupation.
Sven-Erland - insikter från partikansliet på Sveavägen 
Vi progressiva borde göra ett stöduttalande för statsministerns uttalande, så diplomatiskt och helt i linje med en svensk progressiv tradition. Carl Bildt borde hålla tyst. Och Anders Borg borde mellanlanda i Kiev och tala om för sitt broderparti, Fäderneslandspartiet, hur olämpligt det är att koaliera sig med Svoboda, detta galna nazistparti, som vill förbjuda homosexualitet och kasta ut alla judar och ryssar. Han kunde väl hota med att om Kiev inte tillfredsställer HBTQ-intressena, så blir det inga 35 miljarder dollar från Europa. Åtminstone inte mer än hälften.
Min hjälte i detta ukrainska kaos är annars Denis Berezovski, den av Svoboda-försvarsministern tillsatte chefen för ukrainska flottan, som genast överlämnade den ukrainska flotten till den autonoma Krim-regimen och därmed förhindrade ett örlogskrig i Svarta havet. Vi progressiva borde nominera honom till Nobels fredspris nästa år.
Nu har högerregimen i Kiev tillsatt riskkapitalisten Serhiy Taruta som som administrativ chef över Donetsk-regionen med alla sina ryssar. Jag vet inte om vi ska protestera mot detta eller om vi ska kräva att han investerar sin förmögenhet på 2 miljarder dollar i Donetsk. Jag lutar åt det senare, för senare kan man ju alltid kasta ut honom och behålla pengarna. I alla fall kunde man ha kul för pengarna under en ockupation, oberoende av vem ockupanten kan vara.
Etikettregler kan väl inte tillämpas på högern, det måste rimligtvis vara fel hur de än gör.
Först har vi ju den folkmordsmisstänkte utrikesministerns starka kritik av Ryssland, som förtiger att nyfascistiska partier i Ukraina nu tillskansat sig makt genom pöbeldemokrati. Sedan har vi en statsminister som uttalar sig för sent och för fel, genom att visserligen fördöma Rysslands agerande men ändå försöka förklara varför Ryssland anser sig ha rätt till agerandet. Som Agrell sa, det här är det värsta uttalandet av en svensk statsminister någonsin.