Kungen tar befälet

Med kunglig fullmakt – den sk kofoten

Hej igen, det var länge sedan jag hade möjlighet att kommunicera med er direkt här från Regeringskansliet. Eller RK förresten, jag står utanför Källargränd 4, vid entrén till Svenska akademiens lokaler i Börshuset, och bloggar live samtidigt som Kungen håller på att bryta upp porten med en kofot han hämtat i Kungliga Husgerådskammaren. Vi har tagit med oss delar av Högvakten och spärrat av hela Källargränd från Slottsbacken till Stortorget. Kungen bearbetar porten och förklarar samtidigt högljutt att ”det är jag, Monarken, som är Svenska akademiens huvudman. Det tillkommer mig att äntra stadgad port”.

Jag förstår om ni utgått från att jag inte hunnit blogga på mer än ett år pga av allt arbete med den kommande valrörelsen, men sanningen att säga så har jag varit belagd med munkavle. Redan i februari förra året dök Kungen upp på mitt rum på Regeringskansliet, dit han tagit sig genom de underjordiska gångarna från slottet.

”Sven-Erland” sa Kungen, ”det är dags att vända blad”. Han måste ha tyckt att jag såg frågande ut, för han tillade, med viss irritation: ”I stadgarna förstås, försök att hänga med”.

Han fortsatte: ”Det här kommer inte att hålla länge till. Kungens bedömning är att det inom ett år eller två inte kommer att finnas tillräckligt många ledamöter kvar för att akademien skall vara beslutsfähig”.

Jag svarade att det lät allvarligt, men förstod inte vad han pratade om. Vilken akademi?

”Hur skall det gå med akademiens långsiktiga arbete?” frågade Kungen. ”Tänk bara vilket slöseri det innebär att vi har ett 300-årskontrakt med Den gyldene freden, middag för 18 personer”.

Sedan dess har jag, utöver mitt arbete som Partistrateg, tjänstgjort med kunglig fullmakt i vad Kungen kallar avant-gardet. Mycket har hänt. Jag orkar inte ens återge alla märkliga turer. Kungen har dock nu lösgjort mig från tystnadsplikten, eller som han uttryckte saken ”De där förbannade tomtarna i akademien pladdrar ju på som Horace på resa i något SVT-program, varför du på kunglig nåder tillerkänns rätten att… ja, vad du nu gör där i sociala medier”

Kungen har nyss hållit ett högstämt tal på borggården, innan vi begav hos hit till Källargränd. Han framhöll bl a att han skulle ”återerövra Finland inom akademiens gränser”. Här stannade han upp i talet och tillade tankfullt: ”De kan förresten behöva gränser”. Talet var framgångsrikt; en grupp holländska turister lyssnade uppmärksamt på allt som den svenske guiden berättade. De förklarade att de kommer till Sverige varje år och att de lärt sig svenska i en app.

Nu har Kungen brutit upp porten och stormar upp för trappan. Jag följer efter, och undrar hur han tänker ändra i stadgarna. Kungen viftar avvärjande med handen och säger med eftertryck:

”Om jag vill ändra stadgarna så gör jag det, det är ett kungligt pejorativ, men min farfars farfar blev av med uslingen Henning Hamilton och kunde kort därefter placera Esaias Tegnér på stol nr 9 – med samma stadgar som akademien alltid haft.”

Jag var inte säker på om Kungen visste vad pejorativ betyder, och förklarade att det är ett nedsättande eller ringaktande uttryck.

”Hur tror du att de kommer att känna sig, om inte ringaktade? Seså Sven-Erland, sluta käbbla nu; säkra allt material. Arkivet, alla dokument, hela Nobelbiblioteket samt nyckeln till den ständige sekreterarens spritskåp är nu under kungens domvärjo”.

Jag hittade inte nyckeln, den måste Danius ha tagit med sig, men allt det övriga är nu säkrat. Jag har posterat ut ett par man ur Högvakten utanför porten. Kungen har ringt en av Hovstaternas låssmeder. Strax kommer alla lås att vara utbytta.

Kunglig dispositionsrätt över akademien – dock ej över de kvinnliga ledamöterna

Kungen har klättrat upp på vad jag tror är en rokokobyrå utförd av Christian Linning, vinglar till, men säger högtidligt till oss som tittar oroat på övningen:

”Sven-Erland, soldater, jag tar befälet. Min företrädare Gustaf III utsåg de första 13 ledamöterna i den Svenska akademien. Av detta kan man bara dra en slutsats: Monarken har en sedvanerätt att fylla på Svenska akademien till dess den är beslutsför. Jag kommer därför i konungslig välvilja att fylla de stolar som är tomma. Tusan vet hur många det är. Sven-Erland, har du hört något om fler avhopp idag?”

Jag svarar nekande och Kungen fortsätter:

”Förresten, Sven-Erland, vad tror du, bör Kungen kasta ut samtliga ledamöter för att, så att säga, vända flera blad med en smäll?”

Jag höll med om att det förmodligen är den mest framkomliga, för att inte säga konungsliga vägen. När Kungen fortsatte förstod jag äntligen vad han menat med att nämna Finland i borggårdstalet:

”Vi behöver få in några finlandssvenska ledamöter. Horace och de andra manliga genierna i akademien har ju ingen aning om hur man beter sig som kulturmän. Nog för att Horace fungerar som självutnämnt geni, men manlig torde vara en grov överdrift. Min företrädare hade stort förtroende för Armfelt, vet du om han fortfarande är i tjänst?”

Jag lovade att undersöka saken, varpå Kungen grep tag i en lampett för att inte tappa balansen och fortsatte:

”Sven-Erland, soldater; vi skriver nu 2018, vilket innebär att nästa år är 2019”.

Han stirrade på oss som om han förväntade sig bifall. Vi höll givetvis med och klappade artigt händerna.

En akademi för det moderna Sverige

”Modernisering, Sven-Erland, modernisering. Min företrädare skrev i Konungens Bref om Akademiens inrättning att han ville upprätta ett Samhälle eller en Akademi.”

Kungen tittade triumferande på mig och soldaterna ur Högvakten. Vi tittade på varandra för att se om någon hade förstått vad han ville ha sagt.

”Idag är samhället vi alla – vi tillhör alla den Svenska akademien”, fortsatte Kungen. ”Till och med Kungen, har det visat sig. Man instämmer i att akademien behöver moderniseras. Man tycker därför att hela det svenska folket borde få rösta om Nobelpristagaren i litteratur. Monarken ser framför sig en serie program under varje vår, med deltävlingar där man kan ringa eller SMS:a in och utse de som går vidare till final.”

Han tillade högtidligt: ”Vid en stor litterär fest på Friends Arena en afton i början av maj utses vinnaren, inte bara med telefonröster, utan även med utländska jurys”.

Knutblusen är gårdagens nyhet

Nu började soldaterna ur Högvakten att tröttna. Flera av dem vänder ryggen åt Kungen för att kunna ta en sk acadfie, med Monarken i bakgrunden.

Kungen klättrade ned, vände sig till mig och instruerade mig att vänta till dess hovets låssmed dykt upp. Han beordrade att alla som är honom trogna i  kampen om akademien skall bära vita armbindlar för att symbolisera akademiens frigörelse. ”Men kring den vänstra överarmen – inte runt halsen i något slags arrangemang”, förtydligade han.

”Och försök inte att föra bort akademiens dokument till Arbetarrörelsens arkiv” tillade Kungen på väg ned i trappen. Jag vet inte om han hörde mig, men jag försäkrade att hela denna affär, med tillhörande arkiv, vill man hålla på armslängds avstånd.

”Släpp inte in den där Alice” var det sista jag hörde Kungen säga.

_ _ _

PS: När Kungen gjorde sin patrullrunda under natten förklarade han att om hela denna åtgärd inte fungerar så kommer han att ta med sig kofoten till Nobelstiftelsen och tvinga dem att genomdriva en ändring av både stadgar och testamente i Högsta förvaltningsdomstolen, så att någon helt annan än Svenska akademien delar ut litteraturpriset. ”Kanske borde jag låta Vickan instifta en ny akademi”.

PPS: Vid lunchtid är det alltjämt lugnt här i Börshuset. Kungen kom förbi en stund på förmiddagen, med en ny innovativ idé om hur man kan eliminera den osäkerhet som uppstår när ledamöter avgår, utan att avlida:

”Se här Sven-Erland” sa Kungen och viftade med Gustaf III:s stiftelseurkund för akademien i original. ”Axel von Fersen var en av de ursprungliga ledamöterna, utsedd av Gustaf III. Han blev ju lynchad av en folkhop på Riddarhustorget. Någon hade säkert uppviglat folket. Rätt åt honom, hemlig älskare åt drottningen – sådant har inte Kungens gillande. Riddarhustorget, Sven-Erland, Riddarhustorget”.

Jag förklarade för Kungen att det var Axel von Fersen den äldre som satt i akademien, inte Marie-Antoinettes älskare, men det gjorde bara Kungen än mer upprymd: ”Kanske kan vi hitta Horace pappa och sätta in i akademien, det borde få ordning på honom”.

Annonser

En kommentar Lägg till

  1. Undromsurban skriver:

    Män va säg n’tätte öm dähäringa grejern. Skö hann låt konungen fo harrjje fritt? Ring Rut å fo na grå te konungen…elle hetä kon ungen ell skö man skrivsalen dä däringa ole?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s