Motpåve-kampanjen

Motpåvekampanjen – det hela började med ett samtal från Thomas Östros den 11 november.

Redan dagen därpå vaknade jag upp i Vilhelmina. Jag får rådet att låta mig danas i kommunalpolitiken.

Söndag 13 november får jag stöd av en anonym supporter från Torp.

Måndag 14 november råder trafikkaos i Vilhelmina – Det tunna snötäcke som låg kvar i går har nu helt smält bort, vilket gör framkomligheten obefintlig för skotrarna. Partiets starke man i Vilhelmina, Åke Nilsson kommenterar Carema-skandalen: ”Här i Vilhelmina har vi ingen privat äldreomsorg. Det är bara högersossarna i Stockholms län som håller på med sånnt. Högern tänker bara på profiten – man måste ha hjärtat till vänster för att tänka på de äldre. Om det uppstår vårdskandaler av det här slaget i vår kommunala verksamhet skulle jag inte tveka att kräva nedläggning av offentlig sektor.”

Efter lunch ringde jag upp min anonyme supporter på Torp – för att ge honom det glada beskedet att jag nu erhållit stöd från drygt 20,000 Partimedlemmar, vilka alla var missnöjda med den högerfalang som nu styr Partiet.

Tisdag morgon 15 november träffar jag en anonym supporter från Torp som flugit upp med ett helt koppel JKL-konsulter: ”Sven-Erland, jag är bekymrad över din kampanj”, inledde den anonyme innan jag fått in Västerbottens-machiaton. ”Jag har hört att du samarbetar med Prime. Så kan man inte driva en kampanj. De där backstusittar-konsulterna arbetar ju för under 100,000 kr per dag – dem har du inte mycket nytta av”.

Vilhelmina börjar bli trångbott. Lilla Hotellet är proppfullt med JKL-konsulter, lobbyister och företrädare för Rörelsens skilda grenar har också kommit hit och det var omöjligt få ett bord nere på restaurang Spisplattan på Volgsjövägen vid lunch. Jag insåg att det var dags att lämna Norrlands inland och bege sig ner mot kusten.

Onsdag morgon 16 november – situationen börjar bli oöverskådlig här i Vilhelmina. Folkets Hus är fullt av medarbetare som tydligen utgör vår kampanjstab. Om det är Åke Nilsson eller den anonyme supportern från Torp som rekryterat dem är jag osäker på. Nyheterna färdas fort häruppe i Västerbotten: En skoterkurir kom nyss från Umeå med nyheten att Juholt varit där idag. Han har tydligen hört talas om det starka stöd som min kampanj som motpåve, förlåt motpartiledare, fått även längs kusten och gjorde en blixtvisit för att be om ursäkt på nytt.

När jag satt och pratade med Maria här i Folkets Hus cafeteria ringde ytterligare en anonym supporter:

”Sven-Erland, du gör ett mycket viktigt arbete däruppe. Jag är en hemlig beundrare som vill ge mitt stöd”.

”Men snälla Carin”, svarade jag, ”jag hör ju att det är du. Har du satt en näsduk framför luren?”

”Det hör du inte alls. Nu skall inte du försöka sprida några illasinnade rykten att Partisekreteraren inte skulle stödja ordföranden!”, svarade hon.

Vi samlades tidigt morgonen den 17 november i Folkets Hus här i Vilhelmina, för att förbereda ett stort politiskt medlemsmöte i eftermiddag. Åke Nilsson, Partiets starke man i kommunen, berättade att folk har kommit från halva Västerbotten – ja ända från kusten – för att delta i mötet.

”Det känns bra att äntligen få prata politik”, sa jag till gruppen, ”det har varit alldeles för mycket fokus på detta att Partiet måste ha en motpåve”.

”Politik?”, Åke såg förbryllad på mig. ”Vi skall ha en armbrytningstävling – så att medlemmarna får chansen att avgöra vem som bäst företräder Partiet”.

Peter Hultqvist, distriktsordförande i Dalarna, ringde strax före lunch: ”Tror du inte jag förstått att det är du som lämnat ut Anders Johanssons SMS till media!”

Jag svarade att jag inte ens läser Anders SMS längre – mobilen är ju full av hans kritik mot Juholt. ”Om jag så gjort det, vad spelar det för roll – Partiet mår bara bra av att kritiska röster får utrymme”, sa jag.

”Får utrymme!? Varenda möte i Partistyrelsen och VU är ju fulla av dem. Jag är trött på att höra om hur jävla illa det är. När jag kommer hem vill jag kunna tänka på annat. Jag har också ett livspussel!”, invände Peter.

Fredag morgon 18 november – Åke Nilsson, Partiets starke man i kommunen, kom förbi och väckte mig för att berätta att det råder uppror i kampanjen. ”Många har reagerat starkt på ditt besked att de plastinslagna dammsugarna skall avskaffas på Partimöten för att ersättas med smörgåsar med färska grönsaker. Skall vi sitta som några jävla kärr***ar och äta kaninmat, är en vanlig kommentar”, berättade han. ”Jag har förklarat för dem att du menade att det är den nuvarande ordningen med endast dammsugare som skall avskaffas, inte dammsugarna, men folk har bara blivit än mer förbannade och menar att en motpåve inte kan skjuta från höften på det viset”.

Jag har blivit än fastare i min övertygelse att vi borde förbjuda privata vinstdrivande företag att bedriva medieverksamhet. Riskkapitalister och utländska intressen tillåts äga TV, radio, tidningar, websajter och andra kanaler – och dessutom lyfta vinst, dvs profitera på folkets behov av seriös rapportering.

Strax före lunch fick jag ett samtal från Martin Klepke, politisk redaktör på LO-Tidningen. Han var upprymd: ”Sven-Erland, det är först idag jag inser hur genialiskt det är att du etablerat dig som motpåve. På så sätt kan ju Partiet både vara för och emot vinst inom välfärden.

Stefan Stern och jag har suttit under eftermiddagen och försökt finna konturerna till motpåvekampanjens politik. Stefan är en klok politisk räv och jag ville höra vad han hade att säga. Stefan menade att det kommer att bli svårt att få ihop en politik – kampanjen har blivit som en enda lång önskelista där var och en vill se sina förväntningar uppfyllda. ”Det finns bara en sak att göra som tillgodoser alla önskemål”, sa han, ”vi struntar i att formulera en politik”.

En glad nyhet är att jag fått över kvinnorna här i Vilhelmina på min sida. Jag har suttit med en grupp ledd av Vilhelminas egen Kristina Norman. De vill att Vilhelmina skall dra nytta av motpåvekampanjen och den uppståndelse som skapats och skall starta ett projekt som visar att Vilhelmina är en bra plats att leva på. De har redan tagit fram ett marknadsföringsmaterial med bilder på skolor, butiker samt nybyggda villor på Baksjöstrandsvägen med sjöutsikt över Baksjön. ”Men snälla Kristina”, förklarar jag, ”Partiet måste vinna väljare bland den urbana medelklassen. Om vi fortsätter som nu kommer snart miljöpartiet vara större än S i Stockholm. När den miljömedvetna medelklassen i SoFo säger att hela Sverige skall leva, så betyder det att ni här uppe måste sluta köra skoter och jaga varg. Ingen vill se bilder på butiker, dagis och en fungerande infrastruktur. Vad vi behöver är bilder på charmiga, rödmålade timrade hus.”

Natten till den 20 november var hektisk här i Vilhelmina. Juholt, vår Partiordförande ringde dagen före, uppgiven. ”Myteriet på Partikansliet vägrar att lägga sig. Medarbetarna är i uppror och facken begår högförräderi genom att kritisera Partiet. Flera personer har slutat”, berättade han. Vi bestämde oss för att sluta fred – baserat på en överenskommelse där jag blir utsedd till Partiets motpåve vid kongressen 2013. Juholt lovar att kontakta valberedningen och jag lovar att vara klädsamt överraskad när valberedningens ordförande ringer. Han hade egentligen bara ett enda motkrav: ”Då får du komma hit och se till att få ordning på det här förbannade Partikansliet”.

Jag tillbringade gårdagen med att fara runt på skotern till alla de kommuner i Västerbotten där vi har starkt stöd, för att med en sista insats säkra deras stöd för motpåvekampanjen. Den anonyme supportern på Torp gav mig ett sista råd: ”Glöm inte bort att skälla ut dem – gräsrötterna älskar att bli tilltufsade”.

Vi återvände till Stockholm med ett chartrat tågset och reste under namnet Det politiska över-rocktåget. Med mig fanns de politiska stjärnor som samlats i Vilhelmina: Den anonyme från Torp, Mats Andersson, Anders Utbult, Stefan Stern, Lennart Holmlund, Karl Petersen samt Maj-Britt Theorin. Bodström anslöt i Uppsala. Hans förläggare ringde med beskedet: ”Thomas har nyss släppt sitt sista politiska uppdrag i kyrkofullmäktige i Boo församling och kan engagera sig i motpåvekampanjen. Han hoppar på i Uppsala och ser ut som om han varit med hela tiden. Ni behöver planera för en timmes uppehåll där så att Thomas hinner signera böcker”.