Vad vi i Partiet tappat bort i skattediskussionen är att det finns ett tydligt samband mellan hög skatt och hög BNP per capita. Sverige har klarat sig bra ur krisen, det hade definitivt inte gått bättre utan värnskatt. Vi i Partiet vet att skattedebatten bör handla om hur samhällsnyttan skall maximeras. Den centrala frågan är: Vad gynnar kollektivet? Vissa libertarianer och libertiner menar att skattesystemet även skall handla om rättvisa: I ett gott samhälle skall individen ha rätt till frukten av sitt arbete – lyckligtvis saknar ett sådant synsätt grogrund i Sverige, i de flesta politiska läger.
I många år har vi socialdemokrater förfäktat inte bara samhällsnyttan, utan även fått väljarna, vid sina köksbord, att tvivla på den rent personliga nyttan av sänkt skatt: rent psykologiskt skyr de flesta förluster mer än de efterlängtar en möjlig fördel, dvs väljarens upplevda nytta av ett vallöfte om skattesänkningar är liten i förhållande till risken med exempelvis höjda dagiskostnader.
En av de för Sverige så tragiska följderna av att Partiet förlorat problemformuleringsprivilegiet är att högern lyckats föra ner skatterna till en plånboksfråga. Jobbskatteavdraget, som tidigare var en diffus potentiell vinst för väljaren, har vänts till en påtaglig förlust för vanligt folk – i det fall vi rödgröna segrar. Följaktligen tvingas vi socialdemokrater att acceptera varje nytt status quo avseende jobbskatteavdragen – och kommer fortsätta med detta under mandatperioden, haltande efter en alltmer outhärdligt triumferande Anders Borg.
Saken är klar, plånboksfrågorna har vi redan förlorat – vad som återstår nu är en intellektualisering av skattedebatten. Får vi bara ut Borg på banan kring samhällsekonomisk nytta i skattepolitiken så kommer han snart ha förlorat sig i abstraktioner. Han har ingen aning om hur man skall förpacka ett budskap så att det blir attraktivt för väljarna. Politik handlar om trovärdighet och det är definitivt inte bra att ha för mycket av den – se hur det gick för Östros.
Men relationen mellan skatt och välstånd är inget linjärt samband. Jag har därför utvecklat den sk Västros-kurvan – genom att analysera ett antal länders skattekvot och jämfört med BNP per capita. Reslutatet var slående. Även länder utan skatteuttag kommer ha någon BNP, men inte bara för ett lågt skatteuttag, utan även för ett högt planar kurvan ut.
Det visar sig att relationen följer en sigmoidformat kurva – och planar ut på exakt dubbla den BNP som råder i USA. Där fick högern och Lafferkurvans debila anhängare så de teg!
Det framgår också att Borg misslyckats – Sverige skulle haft en BNP per capita på nästan 65,000USD om vi följt Västros-kurvan!
Vi är på rätt väg – analyserar man frågan optimalt skatteuttag kan vi leda i bevis att en skattekvot på 100% dubblar Sveriges BNP!
Vi måste erkänna den möjlighet som höjda skatter utgör. Redan den av Sveriges Kommuner och Landstings föreslagna höjningen på 13% för att klara finansieringen av sjukvård och äldreomsorg för landets åldrande befolkning skulle öka BNP med 50%. En demografisk guldgruva för landet!
Snart är det Juholt, vår Partiordförande!! i stället för Reinfeldt som är statsminister i Anders Borgs regering! Eller nej, ja, ni förstår vad jag menar: Kampen fortsätter!!
Sven-Erland - insikter från partikansliet på Sveavägen 
2 kommentarer Lägg till