Vilka är Sven-Erlands läsare?

Vilka är det som läser denna blogg? Vilken politisk färg har de? Låt mig börja med att konstatera:  det krävs kunskap och associationsförmåga för att förstå och uppskatta satir. De som läser min blogg är intelligenta helt enkelt. Ja, utom Veronica Palm som plöjer igenom varje inlägg och försöker förstå vad som är så roligt.

Socialdemokrater

Bloggen har många socialdemokratiska läsare – både i Stockholm, där Stockholms Arbetarekommun gör livet surt för varje rationellt tänkande socialdemokrat, och ute i landet. Gemensamt för bägge grupper är att de verkar tänka ”Ja, han kanske är borgerlig – men han säger ju vad vi vill höra”. Detta är människor som tröttnat på den slutna Partikulturen, bristen på demokrati och öppenhet – och tycker att det är uppfriskande att någon driver gäck med fenomenet. Den socialdemokratiske läsaren nöjer sig inte med att betrakta Partiets opinionssiffror och hoppas att de vänder uppåt mot de nivåer som rådde då Aftonbladet skrev på löpet ”Palme kvar på låga 43%”, utan känner innerst inne en oro över att socialdemokratin håller på att spela ut sin roll, likt Lantmannapartiet för 100 år sedan.

För den socialdemokratiske läsaren handlar intresset för bloggen om hoppfullhet, en önskan att Partiet skall kunna modernisera sig självt, öppna sig för demokrati och impulser utifrån – och genom detta formulera en vision om ett framtida Sverige, byggt på solidaritetsprinciper, som kan attrahera väljarna i ett samhälle som allt mindre består av arbetarklass. Den socialdemokratiske läsaren är trött på att höra att han inte är en äkta socialdemokrat pga av sitt ifrågasättande och vill att någon häcklar de fenomen i Partiet som utgör hinder för denna modernisering.

Borgerliga

Att allianssympatisörer tycker att det är roligt när man utsätter Partiet för satir är kanske inte särskilt överraskande. Borgerliga väljare är svältfödda på detta, eftersom i stort sett varje kulturyttring riktar sig mot borgerligheten, från ett vänsterperspektiv, vare sig det handlar om konst, humor, satir, poesi, teater eller litteratur. Den borgerliga individen är van att hennes livsstil och existens är föremål för kulturvänsterns häcklande.

För den borgerlige läsaren handlar intresset för bloggen om upprättelse. För att kunna skratta åt Partikulturen måste man vara genuint trött på den. Läsaren är en 60-, 70- eller tidig 80-talist som vuxit upp med vad de uppfattar som socialdemokratins självtillräcklighet. För dessa generationer är det naturligt att betrakta socialdemokratin som makten i samhället: Att skratta åt makten är att skratta åt ”sosseriet”, ett slags föräldrauppror som aldrig upphör.

Partiet har i den politiska debatten återtagit en retorik från fornstora dar. Vad många i Partiet inte verkar förstå är att de indignationsnummer som nu utförs inte biter på den urbana medelklassen, inte för att de inte bryr sig om de utsatta, utan för att de tänker ”Vi har tagit ifrån er problemformuleringsprivilegiet och vi tänker inte ge det tillbaka. Vi tänker aldrig mer stå där anklagade för ondska och förväntas skämmas – för att vi inte delar Partiets uppfattning om lösningen på varje samhällsproblem”. Den borgerlige läsaren är trött på att utmålas som ondskefull och vill att någon häcklar självtillräcklighetens och självgodhetens apostlar.