Ny modell för politisk styrning

Julklapp till Per Schlingmann

Till julen 2011 utvecklade jag en ny modell för politisk styrning. Bakgrunden var att jag ville ge en julklapp till Per Schlingmann. Min första tanke var att han skulle uppskatta något jag gjort själv åt honom, hellre än en köpt kommersiell gåva, och bestämde mig för att ge honom en ny modell för hur Stockholms kommun skall styras.

Vi socialdemokrater har insett att striden om den urbana medelklassen är förlorad. Ja, merparten av våra kärnväljare i de tunga skogslänen vill inte ens veta av stockholmarna, utan tycker att vi skall ägna oss åt ideologi i stället för fjäskande för valmanskåren. Jag tänkte därför att kommunfullmäktige och hela det politiska styret skulle tas över av riskkapitalister.

Riskkapitalistens åtgärdspaket

En politisk församling är svår att managera, men jag räknar med att riskkapitalisten, med sin överlägsna kunskap om management kommer att sätta in följande åtgärder:

1. Den största kostnaden i en politisk verksamhet är antalet ledamöter. Riskkapitalisten kommer att minska bemanningen från 101 till 51 ledamöter i Stockholms kommunfullmäktige.
2. De kontorsutrymmen som frigörs i stadshuset kommer att hyras ut till Espresso House och fyllas med politiska bloggare och deras laptops.
3. C och KD adresserar ett alltför litet segment av marknaden i Stockholm, vilket leder till bristande effektivitet, frånvaro av stordriftsfördelar, men framförallt blir en sådan organisation svår att managera. De två partioiderna kommer att integreras i folkpartiet och moderaterna och deras ledamöter att fördelas i förhållande till marknadsandelar.
4. En ny fördelning av ledamöter som matchar stockholmarnas behov kommer att tas fram.

Punkterna 1 till 3 är relativt okomplicerade, men punkt 4 kommer att kräva en hel del analys. Vi socialdemokrater vet att marknaden styrs av utbud och efterfrågan, vilket gör att man via prisregleringar kan skapa ett gap så att efterfrågan överstiger utbudet – som framgångsrikt gjorts för exempelvis bostäder. Detta leder till den för solidariteten så viktiga köbildningen – det mest kraftfulla instrumentet för en rättvis fördelning av knappa resurser.

Den politiska marknaden

Riskkapitalisten kommer att få ett transient monopol, fram till nästa upphandling om 4 år. Inom Partiet vet vi hur monopol fungerar – och att enda sättet att maximera sina intäkter är att differentiera sitt erbjudande så att man adresserar hela efterfrågekurvan. Riskkapitalisten kommer därför att försöka finna en politisk partiportfölj som tillgodoser behoven i varje segment av befolkningen.

Enda sättet att maximera sina intäkter är att differentiera sitt erbjudande så att man adresserar hela efterfrågekurvan. Svårigheten med den politiska marknaden är dock att efterfrågekurvan är spegelvänd (blå kurva ovan): De rika, som har råd att betala, vill betala minst – och de lågavlönade, som inte har råd, vill betala mest. Man uppnår därför aldrig den jämvikt som varje normal utbud/efterfråge-marknad gör. Tvärtom ökar priset i form av ökat skatteuttag för en allt ökande efterfrågan på offentliga tjänster. Processen bromsas först vid ett högt pris då marginalökningen i kvantitet går mot noll vid ytterligare prisökningar. Då uppstår den politiska anomalin att Partiets makthegemoni bryts och folket röstar på den illvilliga högern.

Riskkapitalisten löser dock detta med en segmenteringsstrategi där MP tillåts öka sina marknadsandelar, huvudsakligen på socialdemokratins bekostnad, eftersom man verkar i ett växande marknadssegment. C och KD har som nämnts fusionerats med de två stora borgerliga partierna. Vänsterpartiet kan glädjas åt Jonas Sjöstedt och får behålla sin marknadsandel. Strategin bygger på att V och MP adresserar skilda segment ur den urbana medelklassen – och att en fusion därför skulle riskera att leda till kannibalisering på det viktiga Södermalm.

Slutsatser

Alla blir nöjda: Riskkapitalisten når ett EBITDA på 25% – och stockholmarna  får en betydligt lägre politisk overhead-kostnad.