Alliansens misslyckande ekonomiska politik har inte bara tömt ladorna, utan även placerat Sverige på en förnedrande femteplats på den globala listan över länders konkurrenskraft, vilket innebär att vi är främst bland de av högern utarmade ekonomierna i EU. Bland sådana ”vänner” behöver man inga fiender.
Det är dags att återvända till etablerad vetenskap. Partiets väljarstöd beror av BNP per capita och beskrivs av två faser:
- När landets BNP är för låg förlorar folket tilltro till landets rättmätiga regering. När BNP ökar från en låg nivå stiger väljarstödet, men detta stöd följer lagen om avtagande marginalnytta och planar därför ut längs en logaritmisk kurva för höga BNP-nivåer.
- Men det finns även ett avtagande förhållande mellan BNP och Partistöd: högerns konsumistiska tillväxtpolitik leder till sk undanträngningseffekter i industrin, vilket förklarar den andra fasen. När BNP ökar kommer hederliga arbetare som röstar på Partiet att trängas ut av docenter, ingenjörer och annat utbildat folk vars bortkastade röster hamnar hos borgarna. Dessutom tilltar missnöjet i Partiets vänsterflygel med ökande BNP, vilket leder till väljarflykt vänsterut.
Nationalekonomisk teori föreskriver därför att Partiet bör sträva efter att befinna sig i den sk Brantingrymden där vi har egen majoritet (Partiets väljarstöd > 0,5). Det sk landet lagom, där BNP vare sig är för låg eller för hög.
Ett flertal studier från tankesmedjan Kataklysm visar att samhällets långsiktiga utveckling gynnas av att landet når jämvikt i Brantingrymden. Så länge Sverige befinner sig innanför denna rymd finns det inga bortkastade röster. De väljare som inte sympatiserar med Partiet kan rösta på vad de vill: Nödvändiga beslut i den ekonomiska politiken (sk skattehöjningar) kan ändå alltid fattas av Landets Rättmätiga Regering.
För närvarande tyder dock mycket på att Sverige har en lång och mödosam resa framför sig för att återta sin internationella tätposition i Brantingrymden.
Sven-Erland - insikter från partikansliet på Sveavägen 