Schlinge alltmer desperat

Jag ringde och väckte Per Schlingmann, med vad jag själv skulle beskriva som illa dold skadeglädje, för att berätta om SIFO-siffrorna

Jag avnjuter en söndagsfrukost tillsammans med Per Schlingmann nere på Schönfeldts gränd. Frukost är kanske mycket sagt, högern har ingen känsla för gott kaffe, men ciabattan från Café Kladdkakan är utmärkt.

Schlinge börjar faktiskt se riktigt tärd ut. Han har tagit del av SIFO-undersökningen som publicerades idag (tagit del och tagit del – jag ringde och väckte honom helt enkelt, före mötet, med vad jag själv skulle beskriva som illa dold skadeglädje). Nu sitter vi här med varsin kopp av högerns kalla kaffe. Vi brukar ha sådana här söndagsmöten, Schlinge och jag, för att utbyta tankar och i möjligaste mån bistå varandra.

”Kom igen nu, Sven-Erland”, säger han ”Du fick ju den retoriska figuren ‘vi har högre ambitioner’ av mig. Vad anser du att vi moderater bör göra nu?”

Frågan överraskade mig – svaret är så självklart att Schlinge borde se det själv. ”Du har den lätta och den svåra lösningen. Den lätta blir kortsiktig, den svåra kan stärka alliansen på lång sikt”, svarade jag. ”vilken vill du ha?”.

”Vi vill naturligtvis jobba långsiktigt”, svarade han nästan indignerat.

Jag förklarar – ”Ert långsiktiga problem, är att ni saknar en vision för Sverige. Ni måste formulera idén om den nya samhällsmodell som innefattar liberala värderingar, men som låter välfärdsstaten utvecklas, ni måste finna er egen Tredje Vägens politik. Det första steget i detta arbete är att du ser till att Anders Borg aldrig mer säger ‘vi har en vision för Sverige, vi har jobbskatteavdraget’. Utöver detta måste ni skapa grogrund för brett politiskt samarbete, gärna blocköverskridande, men framförallt inom alliansen”

”Men vi samarbetar redan brett inom alliansen”, invänder han. ”jo, så kan man ju se det”, svarar jag, ”Jag menar förstås inte att du skall ge småpartierna något reellt inflytande, det behövs inte, de tål betydligt mer stryk och kommer att garanteras riksdagsrepresentation genom borgerliga taktikröster. Det är bara en fördel om de kretsar kring moderaterna som småmånar runt Jupiter – men om du inte håller exempelvis den kommande centerledaren på gott humör så kommer vi i Partiet enkelt att kunna skjuta in oss på borgerlig splittring. Ja, såvida det inte blir Anna-Karin Hatt, då förblir allt som det varit. Hursomhelst tar vi röster från moderaterna.”

Han skruvar på sig och säger ”Nja, det här med en långsiktig vision blir för besvärligt. Hur ser den lätta lösningen ut?” Jag blir nästan besviken över frågan. ”Schlinge, det borde du se själv – skjut in er på miljöpartiet naturligtvis. Du vet mycket väl vad de är ute efter – regeringsmakt och ministerposter. Se till att den nya ledningen invaggas i tron att bästa sättet att säkra detta är att ha politisk singelstatus, frikopplad från politiska bindningar. Då blir det enkelt för er att vinna valet genom att vinna i grenen regeringsduglighet”

Vid det här laget var högerns kalla kaffe helt odrickbart. Jag gav mig av mot Sosta för en riktig machiato – lämnande en nöjd Per Schlingmann efter mig. Han såg riktigt enstusiastisk ut inför tanken att slippa det besvärliga arbetet med att formulera en politisk vision.