Trots att jag kom ovanligt tidigt till Partikansliet idag så surrade det redan i korridorerna. Så här fyllt av liv har jag inte upplevt kansliet sedan…ja, sedan folk undrade om de var omnämnda i Bodströms bok.
Gårdagen har varit ett skolboksexempel på det politiska dramat som det formulerades av Aristoteles – gestalterna är antingen goda (s) eller onda (m) och saknar inre motsättningar, det är de yttre motsättningarna som styr den politiska dramaturgin. Spänningen byggs upp till en vändpunkt mitt i dramat – peripetin – då nya avslöjanden leder dramat till den slutgiltiga katastrofen. SNS rapporten är just denna peripeti. Exakt halvvägs genom det borgerliga regeringsinnehavet…vänta nu, det där lät inte bra. Just nu i alla fall – sker den tragiska vändpunkten: Det visar sig att privatiseringarna inte utvärderats vetenskapligt – och att all drift därför bör återföras till offentlig regi.
Nu har den urbana medelklassen inget annat val än att följa den givna dramaturgin – och omvärdera sin liberala syn på samhällsutvecklingen.
För oss i gruppen som arbetar med att formulera det politiska innehållet i och planen för Hjo Labour kommer rapporten som en välsignelse. Nu har vi avsaknaden av en vetenskaplig grund för våra politiska teorier att stå på. En ny samhällsmodell och vision för Sverige – återtåget mot 1983.
Under morgonkaffet idag diskuterade vi den slogan som lösligt formulerades igår och kände att vi funnit något som slår an hos den urbana medelklassen, något som samlar väljarna under färden mot 1983: Taxi – var god dröj!
Sven-Erland - insikter från partikansliet på Sveavägen 