Med hopp om Twitterbävning

Jag sitter här på Partikansliet tillsammans med Daniel Suhonen. Vi har observerat att Twitterbävningar och orkan i bloggosfären kan användas på samma sätt som forna KGB och det fordom så mäktiga Verkställande Utskottet använde sk ”nyttiga idioter” inom kultur- och mediavänstern: se till att en hop indignerade bloggare kastar sig över dig så kan du vara säker på gratis uppmärksamhet i gammelmedia.

För Partiet öppnas därför möjligheten att lägga ut nakenbilder på Carin Jämtin på hemsidan – och sedan tipsa den feministiske debattören och bloggaren Fredrik Antonsson för att öka trafiken från den urbana medelklassen till vår sajt.

Suhonen har fotat Carin i bastun på VU:s plan 7 med sin Leica M3 från 1954. Som han själv uttryckte saken: ”Det har gått utför med fotografin i 30 år nu. Alla dessa digitala kameror tillverkas ju av vinstdrivande företag”.

Tyvärr hade Suhonen glömt att sätta in film i kameran – så vi skall försöka få Carin att ställa upp på ytterligare en photo-op i morgon.

När förstamajdagsmorgon glimmar

Klockan är nio är på Partikansliet, denna Arbetarrörelsens stora dag. Anders Utbult och jag har arbetat hela natten, med undantag för en kort paus i går kväll då vi tände en valborgsmässoeld i papperskorgen på Carin Jämtins rum.

Det är naturligtvis förstamajtalen som hållit oss uppe. Vi trodde oss vara klara med talen redan i går vid lunch, men under eftermiddagen mejlade den ena efter den andra av Partiets företrädare runt om i landet och ville att vi skulle hjälpa dem att skriva talen åt dem. Som ett kommunalråd skrev:

”Jag vill helst prata jobb, men folk är bara intresserade av det interna skvallret. Har ni något smaskigt jag skulle kunna berätta i mitt tal?”

Framåt kvällen iMessade Amy Diamon – som skall ersätta partiets förstamajfirande i Norrköping – och undrade om vi kunde skriva texten till hennes senaste låt. Hon hade bifogat en MP3 med musiken och Utbult lät sig inspireras av alla de Partikamrater som sökt sig till nya utmaningar i näringslivet:

What’s in it for me

I really gotta know

What’s in it for me

Jag blev inte förtjust i vare sig rytmen, versmåttet eller budskapet och tvivlar på att det kan bli en hit, men vi har alla fall förberett Amys insats i Norrköping i dag.

Den riktiga utmaningen kom strax efter midnatt, när Karl-Petter Thorwaldsson ringde och berättade att han lyckats sätta eld på sitt handskrivna manuskript. Nu ville han ha hjälp med ett nytt tal. Vi satt och brainstormade under ett par timmar kring jobben och arbetslösheten med utgångspunkt i Partiets skuggbudget, men hur vi än vände och vred på vårt förslag att FAS3:are skall placeras ut i offentlig verksamhet lyckades vi inte få till en formulering kring som vi trodde skulle entusiasmera väljarna. Som uttryck för Partiets jobblinje – att privata jobb skall ersättas med offentliga – kändes det lite tunt.

Till slut kläckte Utbult den geniala idén: Vi triangulerar! Vi tar över högerns gamla tanke om ”dynamiska effekter” – vilket för högern innebär att skatterna alltid kan sänkas utan hänsyn till finansieringen, eftersom den dynamik detta ger upphov till med råge kommer att kompensera för de minskade skatteintäkterna. För oss sant progressiva innebär det att utgifterna alltid kan höjas utan hänsyn till finansieringen.

Vi formulerade därför förslaget att 70 miljarder kr skall satsas för att skapa 100 000 nya jobb. Var pengarna skall tas ifrån har vi inte riktigt klart för oss, men som Utbult uttryckte det: ”när folk sätts i arbete så kommer kostnaderna för bland annat a-kassan att minska”.

Det här känns helt rätt. Eller som vi brukar säga i Partiet: man kan inte knäcka ett ägg utan att det blir en omelett.

Stefan kom förbi för en stund sedan och blev mycket positiv när vi berättade om förslaget och den dynamik det skulle ge upphov till:

”Vi kommer inte försätta oss i en situation där vi avviker från de stabila statsfinanserna. Det är grunden för att vi ska klara sysselsättningen” sa vår Partiordförande uppskattande.

Kampen fortsätter – för en hållbar och trovärdig ekonomisk politik för Sverige!

Det kokar på Schönfeldts gränd

Jag kommer från ett frukostmöte på det moderata partihögerkvarteret på Schönfeldts gränd, och känner mig nedslagen. Finns det en risk att Moderaterna kommer att ta igen vårt övertag i opinionen? När jag gick runt i partihögerkvarteret såg jag rum efter rum fyllda med entusiastiska MUF:are som ringer upp väljare – alla lika ”committade” till att nå moderaternas mål på 900 000 samtal före valet 2014.

”Jag är uppe i 500 samtal”, hörde jag någon ropa.

”Haha du är så ägd, jag har ringt 1347 samtal”, kontrade någon annan. ”Jag skriker Moderaterna när de svarar och slänger genast på”.

Det var med tungt sinne jag vandrade upp för Stora Nygatan. Sådana här kvantiteter i antalet väljarkontakter har vi i Partiet ingen chans att komma upp i. Inte med vårt ständigt minskande medlemsantal.

========

PS: Kent Persson ringde upp mig efter publiceringen av detta inlägg och påtalade ilsket att det minsann inte var några MUF:are jag sett på partihögerkvarteret, utan anställda vid det telemarketingföretag som han anlitat.

Borgarpressen har gjort det igen

Jag lyssnade på Godmorgon Världen i morse och kunde konstatera att borgarpressen har gjort det igen: Anders Utbult och jag har knappt hunnit formulera Partiets nya säkerhetspolitiska doktrin innan den trianguleras av högern. (lyssna vid 08:57)

Möjligen kan trianguleringen leda till en bred blocköverskridande överenskommelse så att Sverige kan bibehålla sin säkerhetspolitiska linje:

Handlingsförlamning i fred syftande till försvarslöshet i krig.

Ryssarna övar anfall mot vår huvudstad. Som en skarp åtgärd till Stockholms försvar föreslår vi att försvarsdebattörerna Fredrik Antonsson och Johan Westerholm stationeras i Lilla Nassa skärgård med varsitt mausergevär.

En rasande Stig-Björn

Tidigt i morse ringde Stig-Björn. Han var rasande och kommenterade mitt tal vid Socialdemokraterna i Stockholms läns distriktsårskongress igår. Jag uttryckte i talet min oro över amerikaniseringen av svensk politik – och kritiserade den ständigt pågående valkampanj som detta lett till. Att reagera på opinionsundersökningar har blivit viktigare än långsiktigt politiskt arbete – som till exempel OPM.

”Långsiktigt arbete?!” utbrast Stig-Björn. ”Har du någon aning om hur mycket jag kan fakturera så länge det här politiska hyperaktivitetssyndromet fortsätter?”

OPM – Old Public Management

Jag bloggar live nere från Sosta där jag sitter tillsammans med Daniel Suhonen. Vi har nyss tagit fram en helt ny modell för styrning av offentlig verksamhet, på baksidan av en servett. Eller om det var på framsidan, det står hursomhelst Sosta på andra sidan.

Vi kallar den för OPM – Old Public Management – och vi avser att presentera våra tankegångar på ett seminarium som suhonisterna skall hålla i Almedalen i sommar. Ett bärande element i modellen är sk PPI – Party Public Initiative – som utgörs av satsningar som Partiet skall göra inom offentlig sektor. Till skillnad mot existerande PFI-lösningar, vilka har en högre kapitalkostnad, kostar PPI ingenting alls eftersom de bygger på skattehöjningar.

Den grundläggande principen i OPM är att det gått utför i 30 år, vilket leder till slutsatsen att vi bör införa det system för offentlig styrning som rådde i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Det ryms inte så mycket på servetten, men vi har formulerat några centrala ideologiska riktlinjer:

• ”Taxi var god dröj”-samhället: frågan är egentligen inte av central ideologisk natur, men vi ser det som en viktig symbolfråga. Återreglering av taxi skulle innebära att medborgarna tar sin roll som recipienter av det offentligas omsorger på större allvar – när de står där på lördagskvällen efter en timmes väntan med telefonen i handen.

• Statliga affärsdrivande verk: riskkapitalisterna har tagit över den verksamhet som tidigare bedrevs av staten. OPM bygger på en modell med affärsdrivande statliga verk. Medborgarna gynnas alltså inte bara genom möjligheten att få stå med telefonen i handen och vänta på taxi, utan även av att staten föreskrivit vilken telefon du skall hålla i. Endast en slags smart phone kommer att tillåtas ansluta till det offentliga telenätet, vilket eliminerar den förvirring som marknaden skapat.

• Sjukvården: stockholmarna lider i dag under ett system där hälften av primärvården utförs av riskkapitalister. Andelen är dessutom i ökande, eftersom privata vinstdrivande aktörer öppnat flera vårdcentraler. OPM garanterar att alla medborgare kommer att få tillgång till den vårdcentral som anvisats av landstinget. Inom OPM skiljer vi dessutom mellan tillgång och tillgänglighet.

Nu är servetten fullklottrad och Suhonens tankar om återreglering av bank, gruvnäring, energi, offentligt upphandlade tjänster etcetera får dessvärre inte plats. Men jag är övertygad om att vi sant progressiva kommer att ha otaliga tillfällen att återkomma och fördjupa våra tankar om Old Public Management inför nästa års val.

PS: Sedan inlägget publicerades har många ledande Partikamrater hört av sig angående återregleringen av taxi och uttryckt en oro över hur de skall få tag på en taxi när de skall hasta ut till Arlanda för att flyga till Bryssel eller Kiruna. Ni kan vara lugna: precis som tidigare när det bara fanns ett taxibolag i Stockholm kommer vi att ha särskilda nummer som kan användas av folkets företrädare för att gå före i kön.

Nu fogas ett nytt namn till raden

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Sverige, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.

Och därför är arbetsgivarnas skambud ett illdåd.

Och av det har vi många exempel i den moderna historien.

Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Storstrejken i Ryssland 1905; Storstrejken i Sverige 1909; Generalstrejken i Storbritannien 1926; Generalstrejken i Finland 1956; Majrevolten i Paris 1968

Där har arbetsgivarna trott att de skulle triumfera. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Lunchstrejken i april 2013.

Här på Partikansliet visar vi vårt stöd för de strejkande transportarbetarna genom att sympatistrejka under kafferasten klockan 15 i eftermiddag. Vi kommer att i samlad tropp gå ned till Sosta, och demonstrera vår sympati genom att vägra dricka machiato.

Stefan var mycket tydlig med att han stöttade vår sympatistrejk. Som han sa strax efter lunch: ”Nu lyssnar ni noga på mig – ni ska hålla er borta från allt det där”, vilket inte kan tolkas som annat än att han vill att vi lämnar Partikansliet för att genomföra Sosta-aktionen.